09.11.17

En osminkad sida av profeten

En osminkad sida av profeten

Messiah Hallberg har synts i komediserien ”Finaste familjen” och medverkat i tv-program som ”Let’s dance” och ”Parlamentet” – men aldrig turnerat som standupkomiker på egen hand. Under hösten checkar han av den punkten på sin bucket list med soloshowen ”Den missförstådde profeten”. En show där komikern gör upp med gamla synder och visar upp en ärligare sida av sig själv.

Han var nybliven pappa,  24 år och arbetslös när han skrev sina första skämt. Då hade Messiah Hallberg hunnit utbilda sig till journalist och jobbat på Aftonbladet som reporter ett par år – men drömmen om att stå framför istället för bakom mikrofonen hade funnits länge. Så istället för att söka jobb bestämde sig Messiah Hallberg för att prova standup.

– Livet var väldigt cementerat just då så jag fick lite panik. En prematur medelålderskris tror jag, minns Messiah.
Det var för tio år sedan och standup var hett, bland annat tack vare stjärnskott som Björn Gustavsson och Magnus Betnér som sålde ut stora arenor och lockade en ny publik. Allt var möjligt.

Vi ses på Klang i Fältöversten, ett av de caféer där Messiah gärna sitter och skriver. Komikern som även är skådespelare och fortfarande identifierar
sig som journalist dricker kaffe med mjölk, tackar nej till kokostopparna på bardisken. Kokos är inte hans grej.
Det tar bara tio minuter att gå ner till sportfältet där hans hem ligger sedan tio år tillbaka. Han hade precis köpt lägenheten tillsammans med sambon Christina Nordhager när han i hemlighet skrev de där cyniska och rätt hårda skämten som fortfarande är kärnan i hans humor. Sedan anmälde han sig till nybörjartävlingen Bungy Comedy – och vann finalen.
Nyckeln till framgången var en scenkaraktär som Messiah testade efter att läraren på kursen tyckte
att han skulle anspela mer på sitt ”Östermalmsutseende”. Det var egentligen inte det han ville. Tvärtom tyckte han att utseendefixeringen på standupscenen var tradig. Om man var kurd måste man skämta om det, om man var kort påpekades det och så vidare. Men efter att först inte ha gått direkt till final i en deltävling bestämde han sig för att prova lärarens strategi.

– Jag var så arg och besviken och gick till en hotellbar och drack mig full. Sedan tog jag en taxi hem och tänkte ”om det är det de vill ha dom jävlarna så ska de få det”. Och så skrev jag faktiskt ett av mina ”genombrottsskämt” där i taxin på väg hem. Vid nästa deltävling var jag det värsta, drygaste aset du kunde tänka dig – och det gick fantastiskt bra. Då lirade mitt utseende med mina skämt. ”Stekaren” Messiah Hallberg blev snabbt populär. Tre månader efter Bungy gjorde han sitt första tv-framträdande och en kort tid därefter ringde Henrik Schyffert och ville ha med honom på ”Roast på Berns”. Sedan blev det en massa gig på klubbar i ett par år, samtidigt som hans andra barn, sonen Nils, föddes och samvetet gnagde. Var det okej att satsa på sin dröm på det här sättet med två barn att försörja och utan att ha någon fast inkomst?

– Ibland har jag varit avundsjuk på de som är 20 år och börjar med standup och inte har något ansvar. Som bor i en andrahandslägenhet utanför stan och kan få betalt i öl och jordnötter – och
utan att det är ett problem. Jag hade gärna gjort några sådana år för jag har alltid haft den där piskan efter mig.
Kanske hade han snabbare kunnat distansera sig från scenkaraktären som han så starkt förknippats med om han inte hade haft räkningar att betala. Tanken med den världsfrånvände överklasskillen som Messiah hade skapat var inte att hylla den ny-moderata politiken som svepte över Sverige i mitten av 2000-talet, utan att driva med den. Något som varken vänster- eller högermänniskor tycktes förstå.
– Jag har alltid trott att man som komiker kan lägga mycket mellan raderna, men min tjej brukar säga: folk går inte på standup för att sitta och fundera på vad den här killen försöker säga egentligen.

För bara några år sedan sade producenten bakom ”Parlamentet” nej till Messiahs medverkan i tron om att han bara kunde göra sin överklasskaraktär. Det som en gång satte honom på humorkartan hade blivit en begränsning. Humorbranschen
hade också förändrats, plötslig var det viktigt att ta ställning för mänskliga rättigheter och mot rasism och sexism.
Det som slutligen blev spiken i kistan för ”stekaren” var när Messiah googlade sitt namn. I ett rasistiskt forum påstod någon att det inte fanns några bra komiker i Sverige, varpå en annan höll med (”alla är PK-idioter”), medan en tredje lade ut en länk till en Youtube-video och skrev ”fast den här killen är grym!” I videon skämtade Messiah om islam eller något liknande.

– Det var en ögonöppnare, för om den här typen av människor tycker att jag är rolig, medan de människor som jag försöker nå inte lyssnar, då är det något som är fel.
Med sin nya soloshow ”Den missförstådde profeten” vill Messiah göra upp med sina gamla synder och frälsa nya fans.
– Dels handlar mitt material om hur jag försökt ta mig bort från den karaktären, för det var inte riktigt min vardag, det var ju länge sen jag hängde på Stureplan – utan jag har hämtat barn på förskolan. Sedan är det en förhöjd version av mig på scenen förstås men ämnena bottnar i mig, vilket är ganska skönt. Har man sett mig på scenen de senaste ett-två åren kommer man nog att känna igen sig.

Dessutom påstår han själv att han är sin generations bästa komiker. Gott självförtroende, men låg självkänsla, medger Messiah.
– Jag har byggt min självbild på att jag ska vara den bästa, så när jag inte är det mår jag jättedålig. Det är jättefarligt att fästa sin självbild på sin yrkesmässiga prestation, men så har jag alltid varit.

Hemma försöker han få tid att skriva om nätterna med en gin och tonic som sällskap (”jag har en väldigt romantiserad bild av skrivandet”) vilket inte alltid är så lätt med två barn och en sambo som ska upp tidigt och gå till jobbet. Uppträdandet är förstås roligt, men att skriva är hans verkliga passion. I själva verket drömmer han om att skriva en roman
– Min dröm är egentligen att åka runt och skriva långa reportage som Hemingway eller Capote. Det är nog en journalistdröm
som många har, men sedan står man bakom
kulisserna på ”Stjärnor på is” och ska intervjua Kicken i The Poodles om hur det gick med den där piruetten där han halkade. När jag gjorde ”Let’s dance” tio år senare och såg journalisterna tänkte jag att det var som en sorts karma, för nu måste de låtsas vara intresserade av min dans.

Messiah skrattar. Hans medverkan i ”Let’s dance” i våras ger honom fortfarande magknip. Ett av de mest ångestladdade beslut han tagit, för han hatar att släppa kontrollen.
– Ändå sedan jag var sju och gömde mig när det blev disco och in i vuxenlivet har jag varit livrädd för att dansa. Att göra det där i tv inför två miljoner tittare … Ja, jag klappar mig själv på axeln för det. Och det är min dotters absoluta favoritprogram. Hon är som Björn Kjellman när det kommer till Melodifestivalen, hon kan alla årtal och dansare. Att få se henne sitta där längst fram och tindra, det var värt allting.

Kanske stämmer uttrycket att ”barn gör inte som vi säger, utan barn gör som vi gör”. Messiahs pappa, Nils Hallberg, var skådespelare. Han slog igenom i filmen ”Anderssonskans Kalle”, 1934 och har över ett hundra filmer och ett sjuttiotal teaterföreställningar på meritlistan. Nils ville att sonen skulle ha ett ”riktigt jobb”, gärna journalist – vilket var Messiahs yrkesval fram tills standupkarriären tog fart.

– Innan han gick bort 2010 hann jag börja göra lite standup och vara med i teve – och han såg det och sa att han var väldigt stolt över det. Relationen till min pappa har alltid varit en drivkraft, han var en väldigt speciell, lite svår person, vilket jag kan känna igen mig själv i, säger Messiah.

De liknar varandra på vissa bilder, i synnerhet från den tid då Nils Hallberg var lika gammal som Messiah är nu.
– Det händer ibland att man står på samma scener som han, som Scalateatern nu där jag gör två shower. När man står där bakom scenen och väntar på att gå på så är det lite som att han håller en i handen ändå. Det är en konstig förbindelse, han hade också svårt för livet, som Ulf Lundell sjunger ”det verkar inte som om jag nånsin kommer att kunna lära mig att leva på land”. Och lite så var min pappa, han kunde inte riktigt förhålla sig till folk, och jag kan känna igen mig i det, även om jag är lite mer välanpassad än han var. Ja, jag saknar honom väldigt.

 

TEXT: Cecilia Burman | Foto: Gustav Kaiser