03.06.18

En mästare i mord

En mästare i mord

Hon växte upp i Bromma, har hela världen som sin arbetsplats och tar i sina böcker ständigt livet av människor i en idyllisk skärgårdsmiljö. Nu har succéförfattaren Viveca Stens nionde bok i serien om morden i Sandhamn släppts – och deckardrottningen är mer produktiv än någonsin.
– Sett till antal mord per capita lär Midsomer vara den farligaste platsen i Europa att vistas på. Men ge mig bara några böcker till så seglar Sandhamn förbi, säger hon leende.

Viveca Sten ser sig omkring i Ulfsunda Slotts vackra lokaler och hennes blick stannar till vid den spiralformade stentrappan som slingrar sig mellan våningsplanen. Ur fickan
tar hon upp sin mobil och utbrister:
– Det är 27 år sedan jag var här sist, vilket nostalgiskt ögonblick. Jag och Lennart, min man, fotograferades på ett av de trappstegen i samband med vårt bröllop. Kan du ta en bild av mig på samma ställe?

Makarna Sten vigdes i Drottningholms slottskapell och där är också deras tre barn döpta. Bröllopsfesten hölls däremot på Ulfsunda slott varifrån minnena är varma och romantiska.
– På den tiden gick det inte att hyra huset för den typen av fester, vi fick dra i en mängd trådar för att det skulle gå igenom. Och visst skulle det vara magiskt att fira pärlbröllop här om tre år, säger Viveca och sätter sig i en ljust nougat-färgad divan, som gjord för avkoppling och bokläsning.

Det har hänt mycket i hennes liv sedan den där dagen för snart 30 år sedan. Inte minst yrkesmässigt. Att Viveca skulle bli författare var långt ifrån planerat. Hennes bana som affärsjurist var utstakad och karriären gick som på räls. Hon trivdes alldeles ypperligt vid skrivbordet bland paragrafer och lagtexter, även om hon redan som ung också tyckte om att skriva och vid några tillfällen prövat sina stilistiska vingar. Bland annat som redaktör för skoltidningen på Adolf Fredrik, för Juristernas tidning på universitetet samt med författandet av diverse juridisk fack-
litteratur. Men att gå från det till att skriva deckare?

Dock hände något som fick Viveca att inse att det både var möjligt och dags att faktiskt byta ut affärsjuridiken mot passionerade mordgåtor.
– Jag hade nyligen avslutat en ledarskapsutbildning i vilken det ingick att sätta upp ett personligt mål. Orden skrev sig själv i mitt block
– jag ville författa en skönlitterär bok. När jag sedan promenerade längs med Sandhamns stränder sommaren 2005 fick jag upp en bild i huvudet: ett lik, inlindat i fiskenät och uppsköljt på land, det var som ett tecken.

Den scenen blev inledningen till I de lugnaste vatten, den första av hittills nio böcker i serien om morden i Sandhamn, varav den senaste, I fel sällskap, landade hos bokhandlarna i maj. Viveca Sten är numera en av Sveriges mest framgångsrika deckarförfattare.

Till dags dato har hennes böcker sålts i cirka 4,5 miljoner exemplar i mer än 30 länder och filmerna baserade på Sandhamnsserien har setts av 70 miljoner människor världen över. Och det verkar inte finnas någon hejd på hur många mörka hemligheter och ondskefulla mördare som kan gömma sig i det idylliska lilla samhället, Viveca har nyligen skrivit på kontrakt för ytterligare tre Sandhamnsböcker.

– Nu är jag trygg i mitt skrivande men den första boken var påfrestande. Jag var livrädd för att bli utskrattad. Framför mig såg jag en deckarflopp som borde stannat kvar i byrålådan, det malde konstant inom mig och manuset blev till under stort hemlighetsmakeri. Folk tror ibland att allt var jättelätt: jag skrev en bok, den gjorde succé och allt var frid och fröjd.

Så var det naturligtvis inte, men samtidigt triggas jag av utmaningar. Skulle jag klara av att skriva en skönlitterär bok? När den var klar, kunde jag skriva en till? Och så vidare. Ingen ställer högre krav på mitt författarskap än jag.Även om just slottsbesöken uppenbarligen inte står som spön i backen så är kopplingen till Bromma stark. Som född och uppvuxen i området, och även till viss del även boende som vuxen, hittar Viveca med förbundna ögon i sina barndomskvarter. Ett av hennes första minnen är resorna mellan hemmet i Nockeby och förskolan vid Höglandstorget.

– Pappa och jag åkte spårvagn dit på morgonen men jag åkte oftast hem själv trots att jag bara var fyra, fem år, säger hon och ser plötsligt lite fundersam ut:
– Tänk vilken skillnad jämfört med när mina egna barn växte upp, de blev skjutsade överallt… Nåväl, en gång hade pappa glömt att ge mig biljettpengar.

Jag var helt förtvivlad och stod och grät vid hållplatsen. Men en snäll kvinna tog hand om mig och betalade så att jag kunde åka hem. Jag vet inte riktigt varför just den händelsen etsat sig fast, men hennes vänlighet gjorde intryck. I början av 1990-talet, efter flytten hemifrån, avklarade studier och några år i arbetslivet, återvände Viveca till Bromma och Äppelviken, den här gången med sambon Lennart. När tredje barnet, sonen Leo, föddes 1998 började familjen se sig om i närområdet efter något lite större.

– Vi var på mängder med visningar. Men priserna drog iväg hela tiden så vi började kika på andra kommuner. I Danderyd fick vi mer hus för pengarna, de hade lägre kommunalskatt och inga tomträttsavgälder så på våren 1999 flyttade vi dit. Men Bromma kommer alltid vara hemma, jag älskar att bo nära vatten, det kanske är därför jag trivs så bra både här, i Danderyd och på Sandhamn.

Förutom Sandhamnsdeckarna har Viveca på senare år också gett sig i kast med en helt ny genre, fantasy. Tillsammans med dottern Camilla Sten har Viveca skrivit en trilogi för mellan- och högstadieungdomar som utspelar sig i skärgårdsmiljö. De två första, Djupgraven och Sjörök, gjorde succé och i höst kommer den tredje delen i serien, Mareld.
– Att upptäcka kriminalromanen var som att gå från danskt rågbröd till Napoleonbakelser. Men att sedan gå vidare till fantasy var som att upptäcka prinsesstårta. I och med fantasyserien
har jag fått utlopp för lusten att pröva något annat, dessutom är det en ynnest att få arbeta med Camilla.

Viveca liknar sin skapandeprocess vid ett maratonlopp: I början känns det som en omöjlig uppgift, halvvägs tänds hoppet om att det kanske kan gå vägen och den sista milen springer benen av
sig själva.
– De sista hundra sidorna känner jag mig som en drottning, glädjen är total och all ångest som bortblåst.
Och hon vet vad hon talar om i sin liknelse. Att idrotta är något Viveca måste göra, med betoning på måste. I 20-årsåldern skadade hon ryggen i en allvarlig skidolycka vilket ledde till svåra ihållande smärtor. De avtog efterhand men kom tillbaka med besked när hon väntade sitt andra barn.
– I slutet av graviditeten gick jag med kryckor och efter förlossningen kunde
jag knappt ta mig upp ur sängen under ett helt år. Nu håller jag problemen i schack genom att motionera i stort sett varje dag, slarvar jag resulterar det direkt
i groteska ryggskott. Dessvärre är jag ganska lat och gillar inte att träna så när jag springer på löpbandet hemma står tv:n alltid på, annars skulle jag nog avlida av tristess.
– Men tack vare träningen är jag otvivelaktigt i bättre form nu än för 20 år sedan – vilket känns smått fantastiskt.

 

ska%cc%88rmavbild-2018-05-30-kl-13-45-45

ska%cc%88rmavbild-2018-05-30-kl-13-46-55

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TEXT och foto: Mia Wibacke Bornberger