28.11.17

En målares melodi

En målares melodi

”Barfota utan strumpor och skor ska jag vandra med dej…”. Vem känner inte till den visan? Liksom Visa vid vindens ängar och Baggenslåten. Alla tre är de skrivna av vissångaren, konstnären, författaren och poeten Mats Paulson. Vi har besökt den folkkära artisten i hans lägenhet i Saltsjöbaden för att prata om hans 60 år som artist, uppväxten med Jesussånger och hur det kom sig att han och Håkan Hellström blev vänner.

– Kom in, ropar Mats Paulson, inifrån lägenheten i Saltsjöbaden när jag plingar på.
En knäoperation några veckor tidigare har gjort att han har svårt att gå och när jag kliver in sitter Mats bekvämt tillbakalutad i en fåtölj med ena benet vilande på fotpallen.
– Jag hade problem med artros och har nu fått en ny knäled, vilket är helt fantastiskt! Och vet du, bara två timmar efter operationen kunde jag stå upp i sjukhusrocken och sjunga för de andra patienterna som också opererat knäna på Aleris i Nacka. Jag sjöng Dans i lä som handlar om att dansa vid sidan av och om en käpp som står i entrén. Jag var ganska drogad men jag kom i alla fall ihåg texten, skämtar Mats.
Han må ha ont och gå på morfin för smärtan men trots detta ser han, med sina 79 år, ut som hälsan själv. Han är en reslig karl med vit kalufs och nyfikna blå ögon bakom guldfärgade glas-ögonbågar. I lägenheten i Saltsjöbaden har han bott i 45 år och skapat ett personligt och trivsamt hem. Här samsas 17 orkidéer med några bonsaiträd och 14 gitarrer. Bokhyllorna är fyllda med allehanda böcker och skivor och de grönmålade väggarna har genom åren klätts med engelska akvareller, oljemålningar i guldram och så Mats egna alster såklart. För även om det är för hans omtyckta visor som han gjort sig mest känd för så är han också en konstnär med ett flertal utställningar bakom sig.
– Men jag favoriserar varken det ena eller andra uttryckssättet. Så länge det kul fortsätter jag, säger Mats.

Och roligt har han fortfarande, trots att det nu är 50 år sedan han slog igenom som artist med Visa vid vindens ängar på albumet En stad, en morgon från 1966.
– Den visan gjorde att jag fick jobb som artist ute i parkerna, ett grammofonbolag och kunde börja ge ut egna skivor. Innan hade jag mest jobbat som artist ute på restauranger. Något som är lite extra roligt är att Björn och Benny är producenter till några av mina första skivor, ler Mats.

Vad är det som gör att Visa vid vindens ängar ochflera andra av dina visor som Barfotavisan och Baggenslåten fortfarande är så omtyckta?
– Jag vet inte… Men det är just det som är så fantastiskt med melodier, mystiken kring dem. De är som små växter som växer för sig själva.

Ett flertal artister har sedan tolkat hans älskade ”Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin. Och jag ska skriva en sommarvisa med sol och blomdoft i melodin…”. Både äldre artister som Lars ”Lasse” Lönndahl och Mats Rådberg och yngre artister som Alexander Rybak och Håkan Hellström.
– Håkan såg jag på tv när han sjöng Visa vid vindens ängar på Idrottsgalan 2002. Jag tyckte det lät jättefint och dagen efter ringde jag upp honom för att säga det. Det slutade med att vi snackade i två timmar och bestämde att vi skulle ses. Efter några veckor kom han med Saltsjöbanan hem till mig.

Mötet mellan Håkan och Mats kom att resultera i ett flertal uppträdanden tillsammans. De sjöng ihop på flera julshower och i Allsång på Skansen. Och när Håkan Hellström skulle uppträda på ett utsålt Cirkus i Stockholm var Mats tillsammans med sin son Johan förband.
– Jag blev helt tårögd, jag trodde knappt det var sant, när jag såg alla tusentals ungdomar stå med tändare i handen och sjunga med i mina visor.
En annan artist som inspirerat Mats är rapparen Linda Pira, som han lärde känna i TV4-programmet Lyckliga Gatan, där artister från olika genrer och generationer tolkar varandras låtar.
– Jag hade ingen aning om vem Linda var och rapp var något helt nytt för mig. Men när hon kom till vårt sommarställe i Småland bara smackade det till. Det var som en musikalisk förälskelse och när hon rappade Visa vid vindens ängar rann tårarna på mig… Det var så häftigt! Efter mötet med Linda har jag skrivit lite visrappar.
Sedan den första LP-skivan, Tango i
Hagalund 1964, har han gett ut ett 30-tal skivor och skrivit en 500 visor, däribland Sången om sommaren, Ett träd och En målares melodi. Han har medverkat i ett flertal TV-produktioner, radioprogram och fått många fina utmärkelser. Som mest har han gjort en 100 konserter varje år, numera blir det runt 20 stycken.
– Mer orkar jag inte. Och just nu har
jag tackat nej till allt fram till jul på grund av knät.

Mats föddes in i en musikalisk familj i Linköping 1938. Hans mamma och hennes 14 syskon spelade och sjöng i frikyrkan som familjen tillhörde, och på familjeträffarna sjöng de Jesussånger tillsammans och stämde upp i stämmor. Redan som liten lärde han sig att ta några ackord på mammans gitarr och fick lära sig spela piano, för piano var ett instrument alla skulle spela.
– Men jag lärde mig aldrig läxorna, för jag hittade bara på egna låtar, skrattar han, och fortsätter i allvarligare ton:
– Jag hade en sträng och kristen uppväxt som jag kämpat mycket för att befria mig från. Därför konverterade jag till katolska kyrkan på 50-talet, men där är jag inte aktiv längre. Nu är jag intresserad av
zenbuddhismen och övar mig på att
vara i nuet.
Under tonåren lyssnade han mycket på swing, bebop och jazz och började redan som 13-åring att springa på konserter. Bland annat såg han två av sina stora idoler uppträda, konsertpianisten Hans Leygraf och senare Elvis på en scen i Paris. Två andra inspiratörer, som senare i livet också blev hans goda vänner, är operasångerskan Birgit Nilsson och sångerskan Alice Babs.
– Dan Andersson är också en av mina stora idoler. Till honom skrev jag ”Till en vildmarkspoet”, som är min favoritvisa, säger Mats.

Vi reser på oss för att gå till ateljén på övervåningen. Där uppe står en tavla på ett staffli och bordet är belamrat med målarpenslar i glasburkar, paletter och andra nödvändiga pryttlar. Ljuset är passande en ateljé och utsikten är magnifik. En tre-fyra vikar går att se, Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden och Orminge vattentorn.
– Innan vi flyttade till Nacka bodde vi i en rivningslägenhet på Surbrunnsgatan i stan som vi betalde 94 kronor i månaden för. Så när vi skulle åka ut och titta på den nybyggda lägenheten i Saltsjöbaden tyckte vi att den var jättedyr med en avgift på
574 kronor i månaden, skrattar Mats vid minnet.

Trots det bestämde Mats och hans kärlek Marianne, som han träffade på Tennstopet för 50 år sedan, att ta lägenheten. De kom att trivas så bra så när lägenheten ovanför dem blev ledig slog de till och köpte den för att utöka boytan och bo kvar med barnen. Numera bor Mats ensam i lägenheten sedan Marianne för två år sedan blev sjuk och flyttade till Saltsjöbadens sjukhus.
– Jag har börjat vänja mig med den nu, ensamheten. Jag har till och med börjar tycka om den där gubben jag är mer och mer.
Vi går ner igen. Mats med ett stadigt tag om trappräcket, långsamt. Slår oss ner vid bordet i vardagsrummet där hans bonsaiträd står planterade i små krukor.
– Här kan jag sitta i flera timmar och klippa och plantera mina träd. De blir som små kompisar och är ett substitut för skogen vid sommarstället i Småland som vi sålde förra året efter att vi haft det i 30 år.

Om två månader fyller denna varma, humoristiska och generösa visgigant
80 år. Men att slå av på något tempo verkar Mats inte ha några planer på. Han sjunger och spelar varje dag, målar och skriver små noveller och kortare dikter. En dröm om att skriva en bok om hans 60-åriga liv som artist när han också.
– Jag kommer fortsätta så länge jag tycker det är kul. När det inte är roligt längre tackar jag för mig. ✤