28.11.17

”En kväll i tunnelbanan

”En kväll i tunnelbanan

Vem minns inte denna superhit och en rad andra med popgruppen Noice, som slog igenom med dunder och brak på 80-talet? De fyra tonårsgrabbarna från Gustavsberg satte minst sagt mången flickhjärtan i brand där de drog fram i folkparker och konserthus. 40 år senare är gruppen åter högaktuell, med nyskrivet material och massor med spelningar runt om i landet.

Regnet står som spön i backen och det blåser på tvären när vi beger oss till Birka Cruises hamnterminal på Stadsgårdskajen för att få en pratstund med de gamla flickidolerna Noice, som ett par timmar senare ska följa med på kryssning och spela ombord.Varken detta faktum eller det ihållande ruskvädret verkar inte bekomma ”grabbarna”, som ger ett glatt och avslappnat intryck när de stegar in genom entrén.
– Nu är vi inne i ett slags viloläge, men sedan när det är dags för ”match”, då rinner adrenalinet till och man vaknar till liv, skrattar Robert ”Robban” Klasen, i ett försök att förklara hur det känns innan spelning.
– Annat var det i början, då var jag toknervös. Svetten rann och jag skakade i hela kroppen, fyller en numera kolugn Peo Thyrén i.

Robban och Peo är gruppens enda kvarvarande ursprungsmedlemmar, sedan både sångaren Hasse Carlsson och gitarristen Freddie Hansson tragiskt gick bort för cirka 15 år sedan. I dag är de ersatta med sångaren Funky Dan Larsson och Jonas Karlberg på gitarr. Samtliga vana livemusiker ända sedan tonåren – om än med rejäla uppehåll för vissa, ler Peo med en menande blinkning åt Robban:
– Fast nu är du bättre än någonsin. Inte så konstigt kanske, för du har ju vilat dig i form i 26 år.
Jargongen i gruppen är rå men hjärtlig och alla intygar unisont: ”Vi har jäkligt roligt!”
Det märks. Och det märks att de trivs tillsammans. Trots att konstellationen inte är densamma som från början – eller kanske just därför:
– Jag blev överlycklig när Peo ringde och frågade om jag ville bli deras sångare, men visst var jag orolig för hur jag skulle bli bemött av både gruppen och publiken, minns Funky Dan.
Samma var det för Jonas, men ändå inte. Han har varit med ända sedan 90-talet och tog då inte över någons roll på samma tydliga sätt, eftersom Hasse var både gitarrist och sångare då:
– Men vi hade inte behövt oroa oss. Vi har båda blivit jättebra bemötta av både gruppen och publiken, säger de lättat. Och vi tycker att vi har fått sätta vår prägel, samtidigt som det så klart är viktigt att bevara ursprungssoundet, så att fansen känner igen sig.

Fansen, ja. De har förstås också bidragit till den goda och sköna stämningen idag, såväl inom gruppen som ute på spelningarna, säger Peo och Robban som jämför med hur det var då det begav sig:
– Visst var det fantastiskt med det enorma genomslaget vi fick i början av 80-talet, men vi var helt oförberedda på idolhysterin. Det kändes mest konstigt och ofta rätt läskigt, för det fanns ju ett extremt hat mot oss också, minns de med viss rysning.
– Fast vi hade ju jättemycket kul också. Som när vi uppträdde på Gröna Lund och fick flyga helikopter mellan olika spelningar. Ibland kändes Noicelivet lite som Svenssons på Mallorcasemester, haha. Fast det är klart, lite längre och mer partyfyllt än en vanlig semester blev det väl…
Kanske bidrog allt detta och att de alla var så unga till att gruppen så småningom splittrades och det började gå snett för
Hasse och Freddie, som båda så småningom dog i sviterna av långvarigt drogmissbruk.
– Eller så hade det blivit så ändå, säger Peo, som själv alltid tagit avstånd från droger, diplomatiskt. För jag tror inte att vi festade så mycket mer än många andra ”vanliga” ungdomar i vår ålder.
Festande eller ej. Musiken stod dock alltid tveklöst i centrum för de fyra grabbarna från Gustavsberg, som alla bodde grannar med varandra och alla hade äldre syskon med skivsamlingar med bland andra David Bowie, Alice Cooper och Rolling Stones, som tidigt inspirerade de unga musikerna till eget skapande och drömmar om att en gång bli som sina idoler.
– Sedan var det mycket finsk raggarrock i Värmdö på den tiden som såklart också präglade oss, ler Peo och Robban med ett stråk av nostalgi. Precis som minnena av Kooperativa Förbundets starka grepp om Gustavsberg väcker. De kommer ihåg hur KF ägde i princip allt:
– Gustavsberg var ett socialdemokratiskt drömsamhälle när vi växte upp, så det var verkligen en sensation när privatägda Favör öppnade och försökte köpa kunderna genom att locka dem som kom dit och handlade första dagen med en gratis krukväxt, skrattar Peo. Det blev folkvandring. Men tillbaka till fansen och publiken. Samtidigt som karriären gick på räls för tonårskillarna som levde för musiken, så var det alltså mycket som inte blev som de hade tänkt sig:
– Vi ville ju bli som våra idoler och få samma blandade, vuxna publik som dem, säger Peo. Istället fick vi mest unga tjejer som fans – vilket i och för sig var trevligt, tillägger Robban leende.
– Men idag har vi äntligen den publik vi verkligen drömde om när vi slog igenom, det känns fantastiskt, konstaterar båda belåtet och får medhåll av Jonas och Funky Dan.

Numera är publiken könsmässigt blandad och i alla åldrar, berättar de. Det är alltifrån gamla trogna fans, till unga som upptäckt Noice via föräldrar, Spotify eller från filmer där deras musik varit med, som Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” och ”Mig äger ingen” med Mikael Persbrandt.
– Det är jätteroligt och det är alltid bara skön stämning. Folk kommer helt enkelt för att ha kul.

Hur många spelningar har ni idag?
–    Runt 50-60 per år, så det är en hel del.

Men ni spelar inte bara gamla hits, utan bjuder
på lite nytt också, väl?
–     – Ja, vi släpper en ny singel i natt, faktiskt – Come on kör på – som låter 100 procent Noice. Det är vår första nya låt på 22 år och också den första vi gjort utan våra avlidna ursprungsmedlemmar, så det känns speciellt.

Hur lever ni, då? Finns några smarriga rockstjärnestorys att bjussa på?
– Nej, det är dåligt med det. Mellan spelningarna lever vi vanliga Svenssonliv. Fast jag har i och för sig köpt ett spabad nyligen, skrattar Peo.
– Och jag har ju mina tatueringar, haha, fyller Funky Dan i.

Peo, du är den enda i gruppen som bor kvar i Värmdö, där du har bott i hela ditt liv. Varför då?
–    För att jag stortrivs! Allt jag behöver och tycker om finns där och det är promenadavstånd till allt, som Grisslinge och bra löparspår. Så gillar jag det smålantliga och närheten till skärgården, samtidigt som det är nära till stan.

Och nu ska ni strax iväg och på kryssning, där fansen kommer att få se en ny sida av er. Berätta.
– Ja, vi ska göra en akustisk spelning för första gången någonsin. Det ska bli spännande!

 

 

 

 

Text: Eva-Lotta Sigurdh | Foto: Frida Lenholm