17.01.17

En ärligare bild

En  ärligare bild

Vår tid definieras av tillrättalagda bilder på instagram och facebook. Prestationsångesten flödar lika mycket på gymmet, i mataffären som på arbetsplatsen och det kan vara svårt att höra de röster som ger uttryck för något annat. Lyckligtvis har Hanna Hellquist jobbat sig till en plats från vilken hon kan sprida sina budskap.

Hanna Hellquist avslöjar en hel del om sig själv i sina krönikor, liksom på sociala medier. Hennes intervjuteknik i Morgonpasset bygger på att bjuda på sig själv och på så sätt få folk att känna sig avslappnade. Läsare och lyssnare tar del av hennes ångest, ensamhet och auktionsfynd, och för det kommer de fram och tackar på gatan. När hon var programledare för Jakten på lycka och Jakten på det perfekta livet var det lika mycket fokus på hennes snusande och värmländska svärande som på intervjupersonerna.

– Ja men det är just det, jag är ju värmlänning och jag snusar, get the fuck over it. Jag tar ut en snus 20 gånger om dagen, det kanske inte är nåt karaktärsdrag, bara ett missbruk. Folk tar det som de uppfattar som genuint och så slår de mynt av det, men då blir det ju inte genuint. Jag blir så trött på mig själv, som att jag är en liten clown. De tänker ”jackpot, en snusande svärande värmländsk tjej!”. Jag har förkroppsligat det landskapet. Jag tror att det har med kön att göra också, Stockholms innerstad är full av folk från hela landet som inte identifieras som sitt ursprungliga landskap, suckar Hanna, fortfarande lite yrvaken och med rufsigt hår och morgonrock. Efter morgonens radiopass åkte hon och hämtade några mattor och tavlor från ett auktionshus och sedan somnade hon.

Hanna gör gärna tv igen, men i så fall med lite mindre Hanna Hellquist. Drömprogrammet är en utforskning av jordens blåa zoner, områdena i världen där människor lever längst, tillsammans med hennes mamma. Förhoppningsvis skulle hon slippa ge sig hän lika mycket där som på skrattkursen i jakten på lyckan, för arbete och hängivelse är inte nån lätt kombination.

– Det blev mer underhållning än granskning. En reflektion jag gjorde var över alla dessa kvinnor hade haft lite makt hela livet och nu hade bestämt sig för att ta makt, men jag undrar om det verkligen funkar så, säger Hanna.

Och du, är du där du vill vara nu?

– Ja, rent ytligt är jag väl det.

Påverkas inte det inre?

– Jo, att jag blir mer förbannad över att jag inte mår bättre, jag känner mig otacksam. Så är det ofta med kvinnor som mår dåligt, de mår dåligt och får dessutom dåligt samvete över det. De slår på sig själva ännu lite mer. Inte så att jag är deprimerad, men livet blir långtråkigt, det bara tuffar på. Jag skulle vilja ha en vardag som innehåller fler folk, fler att bry mig om. Jag kan bli avundsjuk på de som kommer hem till nån varje dag. Nu är det bara hunden, säger Hanna och klappar taxen Ines, som har extra blank päls just nu efter en pomadabehandling förra veckan. Hon är tre år, hon föddes samma dag som jag flyttade in i lägenheten, fortsätter hon.

I den luftiga tvåan ligger mattorna i lager på golvet (”gissa hur mycket den mattan kostade? 1500 kr, jag kunde ju inte inte köpa den!”) och dukarna travade på bordet, fynd Hanna gärna skriver om i sin blogg. Det är bara Hanna som bestämmer här, hon har köpt lägenheten för egna pengar och bor här ”jätteensam”.

– Jag har typ aldrig bott ihop med nån, gjorde det ett par månader 2007. Ingen kan göra slut med mig och kasta ut mig härifrån, det är skönt. Men det är klart, det är lite bekvämt att bo själv och klaga över sin ensamhet, det är ju svårare att satsa på nånting. Öppenheten är lika mycket trygghet som mur. Men att jag kunde köpa den här lägenheten är i alla fall ett kvitto på att jag duger på mitt jobb. Jag har lärt mig att ta betalt för vad jag gör och att inte jobba för mycket. Jag sitter inte till mitt i natten och skriver om hela tiden.

När vi träffas är Hanna i korrekturläsningsfasen av den nya boken, En tryckare på Blue Moon Bar, en samling av hennes krönikor åren 2003-2015.

– Det är helt sjukt att läsa igenom sig själv, det gör att jag plötsligt kommer ihåg saker. Minnet är så selektivt men nu får jag ihop hela uppväxten, det är som att läsa en bra och kvalitativ dagbok. Jag ser hur jag letade efter min egen röst i början. Det var inte så bra, jag märker hur jag försökte positionera mig. Det fanns ingen strategi, jag fick chansen att skriva, och då gjorde jag det. Att jag skrivit så länge är väl för att jag är bra på det, det vill jag inte ta ifrån mig. Det jag skriver bottnar nästan alltid i mitt liv men man är ju inte alltid samma person. Hanna är inte nåt statiskt, jag har olika roller i olika sammanhang. Jag skriver om mig själv för att jag är lat och man gräver där man står, skrattar hon. Hanna medger att det var lättare att skriva när hon var arbetslös, eller fattig student och att hon tänker mycket på vad och hur hon skriver.

– Att skriva krönikor när man har det bra och är äldre och etablerad är skitsvårt. Är jag lika arg som förr? Jag utsätts ju inte för samma saker, jag blir inte klappad på huvudet eller tagen på röven längre. Och precis allt måste inte komma ut, det är ju faktiskt bara ett jobb. Men jag känner ett ansvar att skriva till tjejer. Inte till män. Jag vill att kvinnor ska läsa mig och känna att jag är på deras sida. Jag minns när jag skrev om amning och massa män blev sura, jag bara jaha? Jag vänder mig inte till Sven och Lasse. Och sen känner jag ett ansvar att aldrig glömma hur jävla privilegierad jag är. Jag har jobb, jag har lägenhet OCH ett sommarhus, jag är vit och jag skriver i en skitstor tidning. Jag bor i Sverige. Jag har det så bra. Då får man tänka riktigt noga om man ska beklaga sig eller raljera över någon. När jag tänker efter så kanske det inte alls är rimligt att jag skriver krönikor överhuvudtaget. Men nån poäng har jag väl ändå. Det är inte som att manliga krönikörer i liknande positioner inte kliver åt sidan och lämnar plats åt andra röster direkt.

Finns det nåt du inte vågar skriva om?

– Nej, säger Hanna eftertänksamt. Men jag har inte förstått denna åsiktskorridor, hur funkar det praktiskt? Vilka är det som upplever att de inte får säga saker? För de gör ju ändå det? Menar de att åsikterna inte passar? Men jag följer några informationsforum på sociala medier, och ett avföljde jag när det blev otrevlig stämning bara för att någon ställde en fråga. Det övergick i anklagelser om vem som hade tolkningsföreträde och utan att frågeställaren menade illa blev många kränkta.

Var det färre som blev kränkta 2003?

– Det var en helt annan jävla tid då! Jag tänker på det när jag läser mina tidiga texter, det var verkligen stenålder. Då hamnade jag alltid i diskussioner om feminism, nu är det konstigare om nån inte vet vad det är. Det finns ett högre krav på kunskap. Jag kunde ingenting om världen när jag tog studenten 1999 från naturvetenskaplig linje. Jag började på Karlstads tidningen och ägnade mycket tid i bilen med en lite äldre kollega som lärde mig att kritiskt ifrågasätta en massa förlegade åsikter jag hade. Jag är så jävla glad att hon gjorde det.

Du har sagt att alla journalister frågar samma saker, men vad vill du prata om inför nya boken? 

– Jag vet inte, jag är inte förberedd alls. Jag vet inte vad jag ska säga om den, jag är så dålig på att intervjuas. Och förlåt att jag var så oförberedd när ni kom, tack för att du tog mig för vad jag är.