31.05.17

Den digitala direktören

Den digitala direktören

Hon har korats till bästa CIO i både Sverige och Europa, utnämnts till årets influencer och sett till att Stockholm kan bli årets digitaliseringskommun 2017.
För Stockholms stads it-direktör Ann Hellenius är målet solklart – 2040 ska vår huvudstad vara världens smartaste.

Ann Hellenius är yogafantast. Hon mediterar varje dag för att hålla en dialog med sitt inre, samla energi och landa i mental närvaro och fokus. Hon resonerar som så att eftersom livet är i ständig rörelse och hela tiden tippar fram och tillbaka mellan trygghet, glädje, sorg och förändring, så gäller det att lära sig gunga fram på rätt sätt mellan de olika tillstånden. Att försöka uppnå ”balans” i livet är däremot en omöjlighet, anser hon. Det är en utopi.

– Balans är inte normaltillståndet. Det är få människor jag känner som på fredagskvällen utbrister ”jaha, nu är allting minsann i balans, vad härligt”. Om man i stället kan sträva efter: ”Vilken bra vecka jag har haft. Jag har lagt min kraft på rätt saker, uppnått resultat och gett människor i min närhet energi”, då tror jag man är på rätt väg. Annars blir det lätt en frustation eftersom den där ”balansen” sällan infinner sig.

Hon behöver nog tänka just så, självbehärskat likt en stoiker. Som huvudstadens högsta it-chef är det Ann Hellenius uppgift att utveckla och förbättra Stockholm med hjälp av teknik och det gäller att kryssa rätt mellan uppblåsta trender och hållbarhet över tid. Det kan handla om allt från att förse city med trådlösa nätverk och smarta soptunnor till att skapa jobbtillfällen med hjälp av ny teknik. Men, understryker hon, det handlar inte om hitech för dess egen skull.

– Teknisk utveckling sker hela tiden i samhället. För 200 år sedan hette det industrialisering, just nu kallas fenomenet för digitalisering. Skillnaden mot tidigare i historien är att utvecklingen går så mycket snabbare nu. Och vi kan inte välja bort det digitala samhället, där är vi redan. Det vi däremot kan göra är att forma tekniken så att den kan förbättra livskvalitén för stockholmarna, och där kommer mitt arbete in i bilden, säger Ann Hellenius.

Hon är född i Öjebyn utanför Piteå men har också bott i Gränna, Linköping, New York, London och Skåne innan hon kom till Stockholm. Som liten tillbringade Ann gärna fritiden vid schackbrädet eller i stallet och så småningom utbildade hon sig till ekonom. Hon har drivit eget strategikonsultföretag och en av kunderna kom att bli Stockholms stad, som hon numera är anställd av.

Det är nu två år sedan Ann Hellenius installerade sig på sitt kontor i Stadshuset, där hon började med att lägga ner sin egen avdelning. I stället startade hon en helt ny organisation för digital utveckling i vilken lika många kvinnor som män placerades i ledningen. Detta för att bryta gamla mönster, skapa mer dynamik och få in spetskompetens, men också av jämställdhetsskäl.

– Det finns enorma möjligheter för kvinnor i det digitaliserade samhället, inte bara inom techföretagen. Jag lägger mycket tid på kvinnligt nätverkande, att stärka och hjälpa kvinnor in på positioner där de så småningom kan utvecklas och klättra i företagshierarkin. I mitt jobb har jag möjlighet att påverka och gör det också. Och i den här branschen behövs det verkligen.

Varje fredag samlar hon ledningsgruppen för att gå igenom veckan som gått, vilket hon har sett gett goda resultat. Cheferna landar i en bra känsla och uppskattar det som gått bra, men måste också reflektera över vad hon eller han skulle vilja göra
annorlunda nästa gång.

– När vi tar helg har vi satt punkt för veckan. Och den markeringen tror jag är väldigt viktig. Vi behöver det. En slut-punkt för en sak som på samma gång är början på något nytt.

Ann är övertygad om att Stockholm kommer att vara världens mest smarta
och hållbara stad om sisådär 20–25 år. Staden har alla förutsättningar att klara det målet menar hon: en stark start up-scen och industri, utbyggt fibernät, välutbildad befolkning och en hög internetmognad överlag.

– Ovanpå det finns det starka band mellan näringsliv, akademin och offentlig sektor. Och det behövs om vi inte ska bli akterseglade i den nya ekonomin. Men mycket bottnar i hur vi rustar barnen för den här framtiden.

– Digitaliseringen i skolan är en essentiell fråga, inte minst ur demokratiperspektiv. En del barn har med sig tekniska kunska-per hemifrån, men det finns också familjer där det är precis det motsatta. Men att kunna använda tekniken räcker inte. Barnen behöver också förstå hur hela det digitala samhället är uppbyggt. Och med den ”allmänbildningen” i ryggen blir det lättare att klara både studier och jobb.

Exempel på den digitala staden är de cirka 120 uppkopplade soptunnor som står ut-placerade runt om i Stockholm, kärl som själva meddelar när de är fulla och behöver tömmas. Fördelen är färre sopbilsturer och mindre nerskräpning från överfulla sopkärl. Men effektivisering innebär också bortrationaliserade arbetstillfällen, en effekt Ann ser som oundviklig.

– Visst försvinner vissa jobb när tekniken utvecklas, så har det alltid varit. Men samtidigt tillkommer andra. Och att robotarna kommer och tar över alla jobb är inte särkilt troligt. En människas varma händer går aldrig att ersätta och ska inte ersättas. Tekniken ska jobba åt oss, inte tvärtom, säger Ann och lyfter fram den åldrande befolkningen, en riktig utmaning för politiker och tjänstemän att handskas med.

– Att hitta sätt att underlätta livet för våra seniorer är a och o. Vi vill alla kunna vara produktiva längre och ha ett självständigt liv i hemmet. Den frågan blir allt mer akut, inte minst när man tänker på vilka utgifter som väntar i offentlig sektor om man misslyckas. Digitaliseringen måste vara en del av svaret på den frågan.

Hur då?

– Ett exempel är sensorbaserad teknik. Om en person lämnar sängen på natten i sin lägenhet och inte kommer tillbaka kan det betyda att vederbörande kanske ramlat och skadat sig. En sensor installerad i sovrummet kan vid en sådan händelse då skicka iväg ett meddelande till en an-hörig eller vårdpersonal.

Bredvid it-utvecklingsarbetet är Ann också rådgivare åt regeringen i digitaliseringsfrågor och styrelseledamot i Volvo-finans Bank samt Lantmäteriet. Och ensamstående trebarnsmor. Men epitetet supermamma vill hon inte veta av.

– Kvinnor gör varandra en otjänst när de försöker framstå som att de klarar precis allt med ett konstant leende på läpparna. Jag tar hjälp både i hemmet och i arbetet: jobbmässigt har jag en proffsig organisation runt mig som är rustad för att klara de uppdrag vi har, så att inte alla frågor hamnar hos mig, och privat så har jag en fantastisk barnflicka som hjälper mig med hämtningar och lämningar till och från olika aktiviteter.

Har dina barn begränsad skärmtid?

– Nej, jag tror inte på det, men däremot på begränsat fysiskt stillasittande och begränsad tid för stimulans. Barn måste aktivera sig fysiskt och även ha tid utan stimulans då de kopplar av utan intryck utifrån. Och jag tror på delaktighet. Lika naturligt som jag frågar barnen hur de haft det i skolan lika självklart kan man fråga sina barn hur >de haft det på sociala medier. För den uppväxande generationen är det analoga och digitala sammanvävt, de ser inget motsatsförhållande i det, säger Ann och krokar ihop pekfingrarna.

– Så här.

_mg_1268