23.02.18

Den Bohlinska stilen

Den Bohlinska stilen

Lampan Kvist, bordet Stilla och stolen Vilda är alla exempel på utsökta verk skapade av formgivaren, konstnären och arkitekten Jonas Bohlin. Vi besökte honom i hans hus Ängsvillan i Gustavsberg för att få höra mer om den Bohlinska stilen, uppmärksamheten kring hans betongstol Concrete och varför han byggde en sju meter lång roddbåt för att under fyra månader ro till Paris.

– När man ritar ett hus ska man alltid börja med kökets placering. För att köket är det rum vi spenderar mest tid i och det rum som man först kommer till i sina tofflor på morgonen för att koka kaffe. Man vill gärna ha morgonsol och uppsikt över vägen, berättar Jonas.

Givetvis har köket i Jonas egenritade hus Ängsvillan detta liksom det har solnedgång från kökets andra fönster över den närliggande viken och Tegelön. Själva huset är smalt och högt och byggt efter konstens alla regler. Det rymmer ateljé, verkstad, växthus och galleri och har fått sitt namn för läget vid den stora ängen. Det är vackert så det förslår och för det prisades Ängsvillan år 2014 med Rödfärgspriset för ”sin moderna och nyskapande arkitektur där slamfärg använts på fasaden i stor utsträckning.”

– För mig var det viktigt att rita och bygga ett nutida hus som förde samtal med sekelskifthusen i omgivningen, säger Jonas.

Själva platsen, Fredriksro, närmade han sig redan under Konstfacktiden på 70-talet. En vän lever i området och Jonas, som är uppväxt i Nacka och Värmdö, kände sig hemma här. Själv bodde han vid den tiden i ”Stomatolhuset” vid Slussen, men när Jonas och hans dåvarande fru Lotta väntade barn, började de leta efter hus nära vatten för Jonas passion för segling. Passande nog blev ett fritidshus från 60-talet ledigt i Fredriksro. När sonen Julius var fyra dagar gammal skrev de kontrakt och när han var tio dagar planterades det första äppelträdet. Med tiden fick fritidshuset lämna plats för drömmen om Ängsvillan. Nu har Jonas byggt på det i 15 års tid. Är han klar?

– Inte riktigt. Men jag är så noggrann, i alla detaljer och kapitel. När jag ritade husen kände jag oro över alla beslut som jag skulle ta. En vän och arkitekt hjälpte mig.

Är du lika noggrann när du arbetar åt andra?

– I min profession är jag ganska beslutsam och intuitiv. Med en uppdragsgivare kan jag inte vela, fundera och experimentera med något i tio års tid, som man kan åt sig själv, skrattar han.
Idag pendlar han mellan lägenheten på Södermalm, där han bor med sin son Julius, till Ängsvillan som han kallar för arbetsplats och landställe.

– Jag är oftast på Södermalm men trivs bäst här. Jag har ett stort behov att vara själv och går upp tidigt för att åka hit ut för att arbeta och känna lugnet.
Vi sitter vid Jonas egenritade köksbord med svarvade ben och bänkskiva i marmor och dricker svart kaffe ur handdrejade keramikmuggar. Jonas skruvar lätt på sig och förklarar att han har ryggont och problem med en krånglande höft.

– Doktorn har sagt åt mig att gå ner i vikt så nu har jag gått ner femton kilo och springer en mil varannan dag. Men idag syndar vi med de här, säger han och tar en chokladcroissant som i rask fart slinker ner med kaffet.

Jonas är en av Sveriges främsta formgivare som gjort sig känd för ett flertal klassiska verk i svensk formgivning. I Ängsvillan stoltserar flera av dem som stolen Vilda, lampan Kvist, takarmaturen Star, golvlampan Atom, matbordet Stilla, skåpet Rymd och den randiga mattan Arktis, av ull och lin, som flera meter lång sträcker sig över furuplankorna på övervåningen.

– Mönstret på mattan är gjort efter streckkoden på baksidan av mitt pass. Scannar man Arktis får man veta allt om Jonas Bohlin, skämtar han.

Förutom föremål har Jonas ritat flertal hus och inrett några av Stockholms finare krogar som Taverna Brillo, AG, Luzette, Sturehof, Riche, Stadshuskälleren, La Colline, och just nu formger han kocken Tommy Myllymäkis och Svenska Brasseriers restaurang som öppnar på Biskopsudden på Djurgården år 2019. Men det var med betongstolen Concrete som han fick sitt genombrott 1981, när han ställde ut den som examensprojekt på Konstfack. Tillverkad i rå betong och stål var det inte bara en stol utan även ett konstverk. Möbelföretaget Källemos grundare Svens Lundh fick syn på stolen och blev förälskad. Han lät tillverka 100 numrerade exemplar och ställde året därpå ut den på Möbelmässan i Stockholm, där den skapade en livlig debatt om vad som var konst och möbelformgivning.

– Det finns ingen möbel i svensk historia som blivit så uppmärksammad som Concrete. Skulle den kommit ut idag skulle det inte vara samma reaktion, men då kom den ut i ett sammanhang med möbler som konstnärliga uttryck. På den tiden var möbler ofta förnuftiga. Concrete bröt mark för flera formgivare som examinerades. Det blev fritt fram att experimentera och se på möbler på ett annat sätt. Den vidgade samtalet, inte bara i Sverige utan i hela Norden, och öppnade upp för formgivare att skapa mer poesi och gränsöverskridande idéer med olika tekniker och material.

Vad har Concrete betytt för dig och din karriär?

– Jag har aldrig använt stolen för att komma fram. Den levde sitt eget liv, jag kunde inte göra något åt det. Jag har aldrig brytt mig om vad andra tyckt och tänkt, jag gör det jag själv tror på.
Idag ropas Concrete in på auktioner för närmare 200 000 kronor. Vad säger du om det?

– Det var synd att jag inte behöll några stolar, skrattar Jonas.

Hur betongstolen Concrete är att sitta på vet jag inte. Däremot är hans stol Vilda 2 i ljust böjträ, som jag sitter på, bekväm. Men oavsett om det är betong eller trä finns lusten att skapa nya former alltid där. Han har gjort mycket i ask för att det är ett ”tåligt, vackert och hårt träslag.” Annars är stål det materialet som Jonas föredrar, för att det är så ”lätt att översätta ett tuschstreck på ett papper med stål.” Vad karaktäriserar mer den Bohlinska stilen?

– Jag använder gärna kontraster i material och konstruktioner. Manligt och kvinnligt, hårt och mjukt, ljust och mörkt. Jag hämtar mycket inspiration från naturen och mina saker är nära mig själv. Jag är byggnadsingenjör i grunden och ritar bara det jag själv skulle kunna tillverka.

Kaffet är uppdrucket och vi reser på oss. Jonas, lång och reslig med tunt, vitt hår i page stegar före runt om i huset. Här inne är allt, väggar – golv – kök, i massivt trä målat med linoljefärg. Furuplankor möter öländsk kalksten och detaljerna är noggrant utvalda i material som koppar, mässing och marmor. Liksom kontrasterna i hans formgivning känns även Jonas som en kontrasternas man. För bakom den slappa stilen med ullkavajen och de pösiga jeansen bor en ordningsam man. Soffkuddarna ligger perfekt, krukorna på fönsterbrädan står med exakt samma avstånd mellan sig och kökslådorna har han delat in i passande fack så att var sak ska ha sin plats.

– Min vardag blandas av kaos och ordning. Och titta här, säger Jonas och slår ut med armen när vi når källaren och han öppnar en av sina fyra frysar där plastlådor står i prydliga rader.

–  Här har jag fryst ner allt det som jag odlat och plockat från trädgården. Det är vinbär, körsbär, rabarber, krusbär… Ja, och så en och annan gädda.

 

Vi går ut i trädgården, bort över vinterfrusna löv till kontoret i det mindre och fristående huset. Där inne tycker Jonas det är stökigt. Däremot visar han stolt upp sin skapelse Liv, som vilar under grönt kapell utanför kontoret. Liv, roddbåten som Jonas och 53 andra vänner sommaren 1994 rodde från Stockholm till Paris. En resa som han säger var helt fantastisk och resulterade i en utställning på Färgfabriken och en vacker bok. Men hur kom han på den galna idén?

– Det var när jag såg en ljusspegling i vattnet mellan två slussportar i Paris. Speglingen hade formen av en båt och när jag såg den föddes tanken att bygga en roddbåt för att ro från Riddarholmen till Paris. När jag väl har fått en idé i huvudet kan jag inte släppa den. Jag tror att alla människor bär på drömmar, och alla drömmar är lika viktiga hur stora eller små de än är. Med roddbåten bejakade jag min egen dröm och därmed mig själv.
Vad drömmer du om nu?

– Jag blir pensionär, eller vänta inte pensionär utan passionär, i februari och då ska jag ta pianolektioner och lära mig spela på min flygel.

Men du som alltid arbetat hårt och mycket, hur har det gått att säga nej till jobb?
–  Ja, jag har alltid varit dålig på att säga nej till jobb och varit utbränd. Men nu har jag tackat nej till fyra uppdrag, vilket är skönt! Nu ser jag fram emot att göra något annorlunda i mitt liv, bara för min egen skull.

 

Jonas Bohlin

I KORTHET
ålder: 64 år.
Bor: På Södermalm och i Ängsvillan. Huset ligger i Nacka, brevlådan har postadress Gustavsberg.
Familj: Son och flickvän.
Favoritplats i Värmdö: Ytterskärgården.
Äter helst:Kantareller, abborre, svarta vinbär.
Reser gärna till: Paris och Kap Verde.