16.01.17

Deckardrottning löser brott i Bromma

Deckardrottning  löser brott i Bromma

Sofie Sarenbrant sadlade om från kvällstidningsreporter till deckarförfattare. Och vilket lyckat drag det var. Till dags dato har hon sålt närmare 700 000 böcker och nyligen landade hennes sjunde bok ”Tiggaren” i handeln. Författarmässigt har den varit min största utmaning hittills, ämnet är känsligt och komplicerat, säger hon.

Det borde finnas spår, tänker jag. Ja inte blodspår då, men något annat som visar att det här bor en människa som dag efter annan skriver om ond bråd död och rysliga karaktärer. Men när jag kliver in genom dörren till författaren Sofie Sarenbrants aprikosgula villa inser jag snabbt att mitt detektivarbete kan läggas åt sidan. Inredningen går i starka kulörer som turkost, rosa och gult. På en kritvit bänk står ett drömliknande dockskåp och från fönsterbrädet i marmor blickar en skär buddha ut över rummet. Inget som tyder på en dragning åt det kusliga här inte, om man bortser från den väl tilltagna bokhyllan (som rymmer 960 böcker, enligt Sofie) med deckare och spänningsromaner en masse.

Sofie är glad och avslappnad. Hon slår sig ner i en sammetsfåtölj, tar av sig de svarta högklackade skorna och berättar att en annan tidning nyss varit på besök. Hon frågar om jag fortfarande, som jag föreslagit i ett mejl, vill åka till stallet för fotografering. I sådana fall ska hon ringa ett samtal så någon möter oss på plats.

– Jag är väldigt involverad i allt kring mitt författarskap, från manus till bokomslag, säger Sofie bestämt och synar en liten reva i sin Ted Baker-klänning. Jag tvekar inte en sekund på att det stämmer. Sofie Sarenbrant är en målmedveten arbetsmyra med ett fast grepp om pennan och tillvaron.

Tillsammans med namn som storsäljande Camilla Läckberg, Marie Jungstedt och Lars Kepler utgör Sofie en del av det som kommit att kallas för det svenska deckarundret. Sofie närmar sig 700 000 sålda böcker i tolv länder och under våren lanserades boken ”Visning pågår” i USA, då med den engelska titeln ”Killer deal”. Det är ingen överdrift att påstå att hon tagit klivet in i deckarförfattarnas finrum. Sofie är född i Bromma men växte upp på en gård utanför lilla Gusum i Östergötland, dit familjen flyttade när Sofie var två år gammal. Där fanns det både praktiska möjligheter och tid att odla intressen som ridning och läsning. Och det blev mycket av den varan.

– Jag upptäckte tidigt Agatha Christie, Ed McBain och andra utländska deckarförfattare. Det var någonting med den typen av böcker som gjorde att jag ville ha mer, en handling som snabbt skred framåt och en gåta som skulle lösas. Och det blev också mycket annat på det temat. Jag, mina syskon och kompisar gjorde egna små skräckfilmer, säger Sofie på en dialekt bestående av stockholmska med små inslag av östgötska.

Och Sofie Sarenbrant är sitt Bromma trogen. Här bor hon sedan länge tillsammans med maken Tommy och deras två döttrar och kopplingen till hemmakvarteren finns med genom hela bokserien. Huvud-personen, kriminalinspektören Emma Sköld, bor i Stockholm och hennes syster i Bromma och att det blev så har sina skäl.

– De två första böckerna utspelar sig på Österlen i Skåne men som småbarnsmamma blev det väldigt krångligt med researchen när handlingen utspelade sig 60 mil bort. Så då valde jag Stockholm i stället.

Du skriver skrämmande kriminalhistorier och är själv väldigt mörkrädd. Är det en fördel?

– Eftersom jag skriver den typen av böcker som jag gör så är det en fördel att kunna känna rädsla. Jag måste leva mig in i det allra värsta som kan hända och det blir samtidigt lite terapeutiskt. Jag var otroligt mörkrädd när jag skrev ”Visning pågår”. Men jag är orolig för mycket och tycker det är jobbigt att inte ha kontroll.

Sofie Sarenbrant har, precis som Liza Marklund, sina rötter i kvällspressen. Som nybakad 23-årig journalist i början av 00-talet vikarierade hon på Expressens sport-redaktion, och därefter blev det Aftonbladet.

– Jag är road av sport så det passade mig bra. Men sedan var det ju lite speciellt att arbeta där som ensam kvinna, en jämnare könsfördelning hade varit att föredra. När vi hade konferens var det jag och 50 män på plats. Men det är nog så jag fungerar, jag drivs av utmaningar som många kanske skulle dra sig för.

Men kvällstidningslivet var inte vad Sofie letade efter. Hon kände att hon inte kunde stå för den sensationsjournalistik som levererades och var trött på att ständigt jobba natt. I stället började hon frilansa och fick så småningom en dagtidstjänst på Amelia, där hon parallellt med jobbet kämpade med sin första bok ”Vecka 36”.

– Jag fick en chock när ett förlag till slut nappade och hade lust att vråla rakt ut. Dessutom ville de inte bara ge ut en bok – utan två, berättar hon. Men att skriva tidningsartiklar är en sak, att författa en bok en annan. Förlaget dissekerade hennes manus ner på kommateckennivå och Sofie började på allvar undra vad hon gett sig in på.

– Jag förstod inte varför de i hela friden hade tackat ja, när de nu ville skriva om alltihop. Att det var så proceduren gick till hade jag ingen aning om. Men redaktören har ju utifrånperspektivet och ser saker som skribenten inte har tänkt på. Det filas, disponeras om, stryks, läggs till och så vidare, det är en ganska dränerande process. Det var nog bra att jag inte visste det där innan, för då kanske det inte hade blivit några deckare.

Är du känslig för kritik?

– Jag har lärt mig se om det är en rättvis bedömning av boken eller om det handlar om något annat. Det är ju bra om recensenten gillar deckare till att börja med, annars blir det konstigt. Sedan kan man ju fråga sig varför någon ska ha rätten att helt oemotsagd sabla ner något som de personligen inte gillar. Jag tror att folk vill tipsas om böcker som är läsvärda, inte det motsatta. Sina alster skriver Sofie helst på förmiddagarna hemma i huset, eller i kolonistugan några kvarter bort. Via Facebook och Instagram har hon daglig kontakt med sina läsare och även kollegor inom samma skrå.

– Traditionellt sett har författare kanske inte varit så tillgängliga, men med den mördande konkurrens som råder på bokmarknaden behöver människan bakom boken ut och synas. Folk kanske tänker att det bara är en form av marknadsföring men det handlar om en tvåvägskommunikation. Jag tycker att det är kul att berätta om mitt arbete och mina läsare tycker det är roligt att läsa om författarlivet. Sofie berättar att intresset för nu aktuella ”Tiggaren” har varit stort på sociala medier. I den boken tar Sofie på sätt och vis ett steg in i samhällsdebatten något hon annars brukar hålla sig ifrån.

– ”Tiggaren” har varit den absolut svåraste boken att skriva. Den handlar om redan extremt utsatta människor som råkar illa ut. Situationen med tiggare och flyktingar har exploderat – det är ett laddat ämne. Boken tog inte längre tid att skriva än de övriga men den har varit en stor utmaning, säger hon.

På din hemsida skriver du att du hoppas att böckerna en dag blir film. Är det något på gång?

Sofie skruvar på sig och svarar svävande.

– Mmm, det är ju naturligtvis en dröm att få se sina böcker bli film. Och jag är hoppfull – så mycket kan jag säga!