17.01.17

Barnens favorit

Barnens favorit

Alla (som har barn) vet vem han är – den rödhåriga killen i Barnkanalen, barnens favorit. Att han är en grubblare och en vardagsfilosof är det kanske färre som känner till. Han är skojfrisk och har ett smittsamt skratt men pratar också om existentiella frågor och passar på att gråta en skvätt om han kan. Det är den Markus Granseth jag mötte en onsdag i juni, när sommaren var som bäst

Utanför dörren är grönskan intensiv och trädens årsringar skulle skvallra om hundratals minnen om vi kunde se dem. Svalorna skriker runt husknuten där Markus Granseth har sitt kontor, en femton minuters bilresa från hemmet i Älta. Han öppnar dörren i knallrosa tofflor, jeans och en ostruken skjorta, hälsar och säger hej. Medan kaffet bryggs berättar han om sitt produktionsbolag, som han startat tillsammans med vännen och kollegan Stephan Wilson, och att han träffade sin fru Elisabeth genom missionskyrkan. Samtalet går snabbt framåt och redan innan vi hittat mjölken i det lilla bänkkylskåpet har jag fått veta att dottern heter Viola, att Markus mormor inte tyckte om namnvalet och att Markus numera tvivlar på sin tro. Men en sak i taget.

Att västgöten Markus Granseth blev programledare i SVT var bara tur och tajming, om man ska tro honom själv. Om man frågar barn som tittar på Barnkanalen så låter det annorlunda – de beskriver honom som den roliga och busiga, uppfinningsrika killen som skrattar lustigt. I elva år har han varit favorit i Barnkanalen. Först i Bolibompastudion och sen på nuvarande jobbet i direktsända Morgonshowen. Han gick direkt från att arrangera amatörteater och att spela in skämtvideos i sitt pojkrum till att bli programledare. En kompis sa till honom att han ”måste söka till Bolibompa” men Markus var svalt intresserad, hade inte tid. Till slut skickade han ändå in en VHS-ansökan och kort därefter ringde SVT. De ville att han skulle komma till Stockholm och provfilma. Markus var jättenervös, både inför provfilmningen och för att bli rånad, när han gick från Centralstationen till tv-huset på Gärdet. Han gjorde allt för att undvika underjorden.

– Jag vågade inte åka tunnelbana och mina pengar la jag i strumporna. Det här var ju storstaden!

Beskedet att han hade fått jobbet kom ett par månader senare. Markus sommarjobbade som vaktmästare och låg på mage i en gymnastiksal i Alingsås och slipade golv.

– Det var helt sjukt omvälvande att få beskedet. Jag kommer ihåg att jag började skaka och gråta. Vad kommer hända nu, tänkte jag. Jag förstod ju att jag skulle bli en offentlig person och det gjorde mig spänd av förväntan och nervös.

Väl installerad på nya jobbet, hösten 2005, infann sig snart lugnet. Han kände snabbt att han var på rätt plats, att det här skulle bli bra. Riktigt bra.

– Jag fick bra feedback direkt, folk trodde på mig och jag blev stärkt och kände ett lugn, säger Markus och berättar att han är bortskämd med beröm och smicker.

Vilket inte är så konstigt. Varje dag får han barn och vuxna att skratta och slappna av. Slitna mammor prisar hans uppenbarelse – inte minst på morgonen och eftermiddagen, som kan vara utmanande tider för barnfamiljer. Markus omvandlar föräldrarnas ”hell hours” till en helig skrattfest. Han peppar barnen att vara goda kamrater och har gjort till sin uppgift att inspirera unga individer att bli orädda uppfinnare som vågar experimentera och prova nya saker.

– Jag har en inre röst som brinner för att sprida teknikkunskap. Jag vill uppmuntra barn att vara kreativa och skapa med batterier, gummiband, telefoner och annat skrot, säger Markus som menar att vi behöver fler innovatörer i vårt samhälle. Han försöker uppmuntra barn att ta den rollen.

– Drömmen är att något av de barn som sett mig i tv ska vinna ett stort ingenjörspris en dag och tacka mig, säga att det var jag som inspirerade.

Tankeexperiment och fysiska experiment har så länge Markus kan minnas varit en av hans favoritsysselsättningar. Hemifrån fick han stöd i allt han tog sig för, att testa och göra fel har alltid varit okej.

– Jag har aldrig varit rädd för att prova nya saker, säger Markus och beskriver uppfinnarverkstaden som inreddes åt honom i familjens garage när han var tio år: med skrivbord, limpistol, lödutrustning och allehanda verktyg. Därinne staplades skrot och maniker på lagerhyllor och det ena experimentet avlöste det andra.

– Jag kommer ihåg att jag byggde om vår hemtelefon, byggde ihop den med ett billarm, som jag monterat ur grannes bil. När pappa körde gräsklipparen på tomten hördes ju inte telefonens ringsignal, det ändrade jag på, säger Markus och gnider glatt händerna mot varandra. En annan gång slogs hela bostadsområdets telefonnät ut på grund av för mycket experimenterande med just telefoner.

– Jag testar saker helt enkelt. Det gör jag än idag. I mitt jobb och tillsammans med min dotter. Dottern Viola har hunnit bli fyra år. Mamma heter Elisabeth och har varit Markus vän sedan tjugoårsåldern. År 2008 blev de herr och fru Granseth. Familjen har bott i Nacka hela Violas liv. Först i lägenhet i Sickla. Därefter flyttade de till ett nybyggt hus i Älta vintern 2014.

– Jag älskar´t! Grannarna och huset allt. Det är sådan lyx att få bo här. Viola har vänner och det känns fint att ge henne den här typen av uppväxt, säger Markus. Det var tack vare goda vänner som de bosatte sig i Nacka.

– Här bor så mycket trevliga människor. De är glada och engagerade och inte rädda att ta i. Det påminner om min egen barndom att vara omgiven av folk som bryr sig.

Markus är uppvuxen i Alingsås. Familjen var aktiv i missionskyrkan och han fick en stark barnatro med sig från föräldrarna. Under tonåren var han en sökare och till-sammans med en kompis bestämde han sig tillslut för att döpa sig. Men på senare år har tvivel växt sig starkare. Tron är inte längre lika självklar och han menar att den fått fler nyanser sedan han flyttade till Stockholm.

– Jag blev påverkad av alla nya intryck som drabbade mig här, såg att det finns många olika sätt att leva livet på och lika många sätt att vara troende på, säger Markus.  Nästa stora tankeställare var när hans mamma dog 2011. Bön fungerade inte och det satte sina spår i Markus som benämner tiden som en av de största filosofiska perioderna i livet. En av flera.

– Kyrkan har lett mig in på filosofiska funderingar. Omgivningen har alltid pratat om sitt inre och det har gjort att jag inte är främmande för existentiella tankar. Ju mer man tänker ju mindre vet man, och ju ödmjukare blir man.

Viola funderar också kring de stora frågorna och utmanar ibland sin pappa. Hon vill veta mer om Gud och livets gåtor. Första gången hon frågade vad som händer när man dör förklarade Markus att han tror att kroppen är kvar men själen åker iväg…

– Det blev helt obegripligt och hon frågade om huvudet flög upp i himlen och kroppen låg kvar på marken, säger Markus och låter händerna sväva iväg upp i luften hållandes ett imaginärt huvud.

– Ur det perspektivet är det nästan enklare att förklara döden ur ett ateistiskt perspektiv. Man dör, punkt. Men det är väl ändå rimligt att något händer… Jag känner mig väldigt ödmjuk inför detta.

Hur vill du själv att folk ska minnas dig?

– Som en levnadsglad person som vill gott, säger Markus och blir plötsligt blank på ögonen.

– Nu får vi verkligen hoppas att jag inte går och dör innan magasinet kommer ut.

Att skapa saker är Markus grej. Oavsett om han blir anlitad som programledare, skådespelare, producent, uppfinnare eller något annat så är det alltid skapandet som står i centrum. Han sitter ofta uppe långt in på nätterna och är upphovsman till flera digitala sökfunktioner, några hemsidor och en digital klocka som han döpt till Remote Count Down. Den sistnämnda är en manick som har producerats och sålts bland annat till Sveriges Television. Den hjälper programledare att hålla koll på tiden i rutan.

Att koda och programmera datorer är en konstform, anser Markus. Senaste året har han gjort en teknisk-talkshow tillsammans med ett it-företag och turnerat i Sverige, för att missionera vad teknik kan användas till och hur teknik gör världen bättre, tryggare och roligare

– Tidigare har vi lärt ut språk vi använder i en verklighet utan internet. Men nu är den digitala världen högst verklig och den bygger på kod. Då måste vi lära ut det språket och de byggstenarna, så att barn och vuxna förstår, säger Markus och nickar mot mitt anteckningsblock och min blyertspenna. Han säger retsamt något om stenåldern. Men Markus uppskattar också det enkla. Naturen, tid för tankar och reflektion. Han kallar det självhet – vald ensamhet – tid då han målar tavlor, uppfinner och fotograferar.

– Jag behöver det både psykiskt och fysiskt. Självhet har alltid varit viktigt för mig. Det behövs inte så mycket tid men någon timme här eller där. Tid för tankar och reflektion. Det kan räcka att vara en stund i trädgården med ett par hörlurar på sig. Favoritlåtarna är just nu gamla godingar av Metallica och Red Hot Chili Peppers. Det kanske är någon slags kris antågande, säger Markus som förklaring till musikvalet. Han kliar sitt glada hår, lutar huvudet bakåt och skrattar ett karaktäristiska Markus-skratt: hahaha!