16.01.17

Bara början

Bara början

Hon har ett ansikte man inte glömmer, ett fyrverkeris personlighet och en röst som jämförts med Carolas. Victoria Björling sökte till talangtävlingen Idol för att vinna. Men åkte ut. Ändå närmar hon sig målet: att bli en ny Whitney Houston.

Den 9 december avgörs Idol 2016 i Globen. Victoria Björling från Näsbypark kommer inte att vara med på scen, hon åkte ut under kvalveckan i september. Men ett brett leende av-slöjar att hon inte är det minsta sorgsen.

– Nej, jag är inte ledsen. Att jag åkte ut från Idol har skapat helt nya möjligheter för mig.

Vi ses på hennes nio till fem-jobb en solig dag, på en anonym adress i Täbys företagskvarter. I porten blir jag stående, osäker på vilken dörr i trapphuset som leder till rätt kontor. Då hörs sång, Adels låt Remedy. Tonerna studsar mellan stentrapporna i entrén och röstomfånget låter bekant. Jag följer musiken som vore det Näcken och hans violin. Bakom ett läderklätt skrivbord i en verkstadslokal hittar jag henne, Victoria Björling: Idol-deltagaren som fick juryn att gråta och tv-tittare i hela Sverige att rysa. Kanske framförallt när hon framförde den egenskrivna låten Just let me love you – iförd leopardklänning, med keyboarden i högsta hugg och hjärtat i handen. Idag är hon klädd helt i rosa och far upp som ett skott för att hälsa mig välkommen till hennes designbyrå. Här arbetar Victoria med att sälja och tillverka måttanpassad bil-, båt- och möbelinredning, på dagtid. Resten av dygnets vakna timmar tillbringar hon framför pianot, sjungandes, med anteckningsboken vid sin sida.

– Ni kommer att få se mer av mig. Mer än så kan jag inte säga, säger hon.

Självförtroendet och drivkrafterna tycks inte ha tagit skada av att lämna Idol, och varför hon åkte ut är hon inte intresserad att spekulera i. Istället konstaterar hon att konkurrensen var hårt och att låtvalet eventuellt inte var rätt för henne.

– Jag ångrar mig absolut inte. Allt händer av en anledning. Det är mitt motto i livet. Så länge man jobbar hårt och gör sin grej så tror jag att drömmar slår in till slut.

Drömmen är att bli en hyllad artist. Victorias strävan och glöd får mig att tänka på 80-talsfilmen Flashdance, på huvudpersonen Alex som jobbar i en skitig verkstad under dagtid och förvandlas till artist när mörkret faller. Victoria tycks göra likadant.

Eller bidar hon bara sin tid inför genombrottet, kan det vara så? Tystnaden som uppstår bekräftar min misstanke: att hon redan är på väg in i nya samarbeten och produktioner, att hon vet mer om sin framtid än hon kan avslöja. Victoria skakar på huvudet och säger istället att musiken är allt, hennes universum. Insikten om tonkonsternas betydelse har kommit smygande men hon har känt till sina styrkor länge.

– Jag började inse att jag var bra när jag var tio år och sjöng på min lillsyrras dop. Jag fick så mycket beröm. Ett annat tillfälle var när jag sjöng Bellmans låt Ulla! min Ulla, solo för mina klasskamrater på Näsby- parksskolan i fyran. Min lärare trodde nog aldrig att jag skulle våga stå framför hela klassen men det gjorde jag. En cool tjej skrattade men jag brydde mig inte. Efter det fick jag sjunga på alla skolavslutningar.

Victoria himlar med ögonen åt låtvalet, Ulla! min Ulla. Hon minns inte varför hon valde just den melodin men låter mig förstå att det alltid varit angeläget för henne att göra sin egen grej. Det är det fortfarande.

– Det är viktigt för mig att få göra musik på mitt sätt, på det vis som passar mig. Att sjunga ska kännas kul. Om jag tappar bort kärnan så är det inte värt det. Jag ser upp till artisten Adele av den anledningen, hon lyckas hålla isär sitt privatliv och sin lyckosamma karriär.

Slow soul med långa utdragna toner är musikgenren som passar Victoria bäst och med idoler som Whitney Houston, Adele och Carola har hon övat upp sina röstresurser. Hennes mamma Gunilla har hejat på.

– Mamma har uppmuntrat mig att sjunga sedan jag var liten. Jag började spela piano och fiol när jag var tre år och musiken har verkligen betytt mycket för mig. Jag älskade det och att skriva egna låtar har kommit naturligt. Klart jag tvivlar ibland, det är en del i att utvecklas, säger Victoria och stryker bort frisyren från pannan i en snabb rörelse.

Komplimangerna har regnat över Victoria under Idol – hennes utseende, hennes utstrålning, hennes blick och inte minst för hennes röst. Att träffas öga mot öga gör det tydligt varför. På ett lysande, sockervitt sätt, utstrålar hon glädje utan att upplevas ytlig. Tvärt om vill jag lära känna henne bättre. Skrattet är porlande och karaktäristisk och intensiteten i hennes lynne, i kombination med ett vilsamt lugn, intresserar mig. Hon har ett utryck som man inte glömmer, vilket jurymedlemmen Nikki Amini, den internationella pr-konsulten, påpekade i tv. Ögonen är intensivt blå, djupa och utforskande. Hon viker inte undan utan behåller ögonkontakten, sänker bara hakan ibland när hon pratar, så att brynen ramar in kontakten mellan oss. Kanske är det ett sätt att avläsa mina reaktioner medan hon med eftertryck förmedlar sina intentioner: att en dag få stå ensam på en stor scen, iklädd en snygg klänning och sjunga från hjärtat. Och vinna en Grammy.

– Tänk att vinna en Grammy! Det har varit min dröm sedan jag såg Whitney och hur hon vann en, på galan i USA 1986. Just nu ligger fokus på att skriva och sjunga så mycket som möjligt. Keyboarden hemma i Näsbypark går varm och Victoria njuter av att leka med ord, kröka meningar och skapa lyrik som blir musik.

– Jag försöker skriva varje dag. Jag gillar att bygga upp en story, och fylla den med känslor som jag kan relatera till. Det är som ett skådespeleri, säger Victoria. Med sin auditionlåt Just let me love you, som skrevs för många år sedan, uttryckte Victoria framgångsrikt hur olycklig kärlek känns. Smärtan i att ge allt men inte bli älskad tillbaks beskrevs så innerligt att den måste ha varit självupplevd. Därför blir jag överraskad när hon berättar att hon lever i en relation, med en pojkvän, sedan ett år. Det var han som pushade henne att söka Idol.

– Min nuvarande relation har stärkt mig mycket. Den betyder allt för mig och jag känner mig otroligt lycklig. Det låter klyschigt, jag vet, men kärleken är verkligen allt. Många känner igen sig och jag vill inspirera folk att våga tro på kärleken. Jag vet att jag förtjänar den. Livet bjuder på en strid ström av inspi-ration och Victoria förmedlar sin musik så det känns ända in i benmärgen. Idol-jurymedlemmen och stjärnproducenten Quincy Jones III har nog rätt: Victoria sitter på en rejäl skatt. Själv tror hon att framgång för låtskrivare ligger i att vara emotionell.

– Det bästa med mig är att jag är så känslig. Jag har lätt att gå in i känslor och jag ser det som något vackert och viktigt. Victoria växte delvis upp i Danderyd och delvis i Täby. Hon bytte skola flera gånger under låg- och mellanstadiet och har haft fler klassföreståndare än de flesta. Gymnasietiden spenderades i Tibble Gymnasium och avslutades på Viktor Rydberg Jarlaplan.

Därefter har hon satsat på sin musiker-karriär och gått en treårig låtskrivarutbildning på Kulturrama. Businessen som är under uppbyggnad i Täby har hon startat tillsammans med en kompanjon. Affärsidén är sprungen ur hennes intresse för design, samt ur insikten att det fanns en lucka att fylla på marknaden.

– Det finns så mycket bra möbler som bara kasseras. Vi klär om befintligt möblemang och re-designar, gör möbler som nya, precis så som kunden vill ha dem. I verkstaden står strippade stolar och symaskiner, på golvet ligger stuvbitar, stoppning och verktyg. I taket sitter lysrör. Det är skitigt men kreativt. Just nu står en tio meter lång limousin på att-göra-listan, den ska renoveras invändigt. När jobbet är klart blir det en provtur. Förmodligen reser hon längre än så. Slutet på hennes Idol-resa tycks ha blivit början på en helt ny åktur.