16.01.17

Att toppa det här blir svårt

Att toppa det här blir svårt

Just nu turnerar Måns Möller Sverige runt med den hyllade showen ”Sveriges historia – den nakna sanningen”. Föreställningen har uppfyllt hans drömmar, så varför är han inte nöjd? Under ett par timmar på Kungsholmen söker vi den nakna sanningen om Sveriges skickligaste improvisatör, hamnar på oväntade platser och får reda på hur han helst vill bli ihågkommen efter sin död.

Tempot är så högt att jag blir andfådd trots att jag sitter nedsjunken i en sammetsfåtölj med ett glas vin i handen. Salongen på Rival är full, varenda stol är upptagen. Lydigt har jag stängt av mobiltelefonen, inte minst sedan en karl ur publiken blivit satt i stupstocken för att han använt sin. Jag är på föreställningen Sveriges historia – den nakna sanningen med Måns Möller och Özz Nûjen. När jag lämnar salongen 90 minuter senare har jag en känsla av att vara rufsig i håret och magen värker av skratt. Duon fullständigt spottar ur sig punsch lines. De blandar anekdoter från sin skolgång med avgörande historiska ögonblick, bjuder på dansnummer och skämtar om personliga kroppsliga tillkortakommanden. Samtidigt finns en undertext som belyser en av historiens största flyktingkatastrofer och som fastnar i hjärtat som en hulling. Vad som står i manus och vad som är improviserat är oklart.

– Mycket kommer till i stunden. Att dra samma skämt om och om igen fungerar inte. Vi jiddrar, det är det som är kul och det ger föreställningen nerv, säger Måns när jag träffar honom i hans andra hem, Pappas Deli, på Lilla Essingen, ett par veckor senare.

Måns har bott hela sitt vuxna liv på Kungsholmen. Senaste fem åren med utsikt över Primusparken, vattnet och Tranebergsstrand intill Lux-fabriken på Lilla Essingen, som är en del av Kungsholmens stadsdelsområden. Tidigare var han granne med Polishuset på Bergsgatan.

– Kungsholmen har alltid varit city för mig. Jag är från Hässelby och därifrån var Kungsholmen det första stoppet i stan. Det var till Fridhemsplan vi åkte när vi skulle gå på bio på Draken. Kungsholmen var alltid målet. Numer lämnar jag helst inte ön om jag inte måste. Här finns allt.

Måns pekar ut mot bryggan, därifrån badar han med sonen Viggo på sommaren eller paddlar kajak. Han ritar en cirkel med fingret i luften, som för att ringa in Kungsholmens kustlinje och berättar var de kliver i land för att äta glass eller dricka en öl.

Varför vill du hellre ses här på Pappas, än hemma hos dig?

– Jo…, säger Måns och drar ut på vokalen, …det har varit så mycket damer där hemma hos mig, du vet!

”Det förstår jag, efter dansen du bjöd på i showen!”, replikerar jag och blir beskylld för att ta allt han säger bokstavligt.

– Jo, visst, jag har fått förslag och apropåer av tjejer efter showen. Men nej, det är bra som det är. Ingen skulle vilja vara ihop med mig – jag skulle inte vilja vara ihop med mig! Jag jobbar mycket, är pappa och vill cykla och åka skidor, säger Måns och fortsätter efter en paus:

– Nä, det skulle inte gå. Jag har haft så mycket dåligt samvete och vill inte ha någon mer att få dåligt samvete över.

Måns har inte gjort någon hemlighet av sin känsla att inte räcka till som pappa sedan hans son Viggo diagnosticerades med autism. Det framgick inte minst i hans förra föreställning ”Jävla Pajas – det här skrattar du inte bort.”

– Förr kunde jag inte prata om Viggo utan att börja gråta. Nu är det inte så längre, säger Måns och visar filmer på sonen i sin telefon. Leendet går från öra till öra. Ensamheten är något Måns återkommer till under intervjun, han säger att det är det sämsta med yrket som komiker.

– När man är klar med ett gigg, kliver man av scenen och går upp på sitt hotellrum, till exempel i Hudik. Tåget rullar genom hotellet och jag ligger där och skakar ensam i min säng när det passerar. Det är inte roligt!

Bästa med ditt arbete? 

– Att testa nya skämt och de fungerar. Jag är ingen safe-komiker som kör samma skämt om och om igen, jag skriver nytt, annars är det inget kul.

När skrattar du själv mest?

– När något inte ska vara kul, då är det som allra roligast. Och tillsammans med Viggo och Özz, då skrattar jag alltid. Özz är en jävel på att improvisera, han vågar balla ur helt.

Sveriges historia-turnén hade inte kunnat ligga bättre i tiden, flyktingfrågan är sprängstoff. 

Var det en lyckoträff? 

– Jag som älskar att prata om hur fenomenal jag själv är måste kredda Özz för tajmingen. Han är kurd och har otroligt bra koll på omvärlden. Egentligen vet jag inte hur showen blev som den blev men det började någonstans efter att jag kollat hur ut- och invandringen i Sverige sett ut historiskt.

Måns redogör för hur Sverige hade fri utvandring men reglerad invandring under 1700-talet, han förklarar merkantilismen och konstaterar att det råder förvirring kring vad som är svenskt och vem som är svensk.

– Jag och Özz kände att svenskar måste kunna sin historia bättre, annars blir den kidnappad, det var så allt började. Resultatet blev bättre än Måns vågat hoppas på. Biljetterna har sålt slut och turnén har blivit förlängd. Bara under 2015 såg drygt 23 000 personer showen.

– Det här är min dröm, att sälja ut en show som vi gör nu. Vi har fått bra recensioner och publikens stöd, ofta är det antingen eller. Men är jag nöjd för det?

Måns kliar sig i huvudet och ser ut genom de stora fönsterrutorna som vetter mot vattnet. Solen står vinterlågt på himlen men värmer ändå. Han ler snett, vickar på huvudet och svarar på sin egen fråga.

– Ja, jag var nog lycklig faktiskt, i två, tre dagar i alla fall. Men det är alltid nästa grej och projekt som triggar mig. Men att toppa den här showen, det blir svårt. Känns ungefär som efter att jag cyklat från kust till kust i USA, det är svårslaget prestationsmässigt.

Våren 2015 cyklade kvartetten Måns Möller, Agneta Sjödin, före detta landslagstränaren i längdskidor Christer Skog och cyklisten Björn Gebenius totalt 420 mil över USA, med målet att samla in en miljon kronor till Stiftelsen Idrott för Barn i behov. Det var en utmaning både fysiskt och mentalt men trots att Måns kom hem med brutna kroppsdelar har han aldrig känt sig så stark som då. Att vara i god fysisk form gör honom dessutom till en bättre komiker. Med Rival-upplevelsen i färskt minne har jag lätt att relatera till det: Måns fysiska intensitet och framförallt hans dansmoves var lika rappa som skämten. Så pass att jag skvimpade ut vinet.

– Jag hade nyligen lärt mig skaka rumpa, så här med stjärten, du vet!

Han kommer på fötter och ställer sig mitt i restaurangen och visar hur man skakar rumpan, varpå gästerna runt omkring oss vrider huvudena ur led och jag blir rosig om kinderna. Måns och Özz tog danslektioner inför showen.

– Att lära sig dansnumret tog massor av tid, minst hälften av alla förberedelser.

Vem som styr är oklart men att duon kompletterar varandra är tydligt.

– Özz är en fena på att improvisera. Jag är mer organiserad och planerar vad jag ska säga: replik, replik och sedan trumvirvel och punsch line, säger Måns och slår på en osynlig cymbal med högerhanden innan han fortsätter:

– Vi tycker ofta väldigt olika, det gäller flyktingpolitiken också. En vecka innan premiären i höstas hade vi ett jättebråk. Han drog sina repliker och skämt lite på en höft och jag kände: vad fan håller vi på med?

Pappas Deli badar i solsken och palmerna i lokalen skapar ett skuggspel bredvid oss. Måns har beställt in en skål yoghurt med müsli, som om det fanns på menyn. Han ignorerar sin telefon när den ringer och hälsar på många som kommer in genom dörren.

Det händer mycket kring Måns. Efter bara ett par timmar i hans sällskap har jag svårt att hålla koll på alla projekt han nämner. Välgörenhetsprojekt, träningsresor med ett syfte, stiftelser och idrottsgalor. Han investerar både pengar och tid i fastighetsprojekt och bilfirmor. Under fotograferingen berättar Måns hur han träffat några ”sköna snubbar från Syrien” som kan allt om bilar men inget om marknadsföring, så han hjälper dem. ”Kom så ska jag presentera er”, säger han och tar mig med i en hiss, vidare in i ett garage. Där presenteras jag för Josef som driver en rekondfirma. Killarna börjar genast munhuggas med varandra. Någon berömmer Måns, säger att han aldrig skrattat så mycket som under showen på Rival, varpå Josefs replik kommer blixtsnabbt: ”Äh, du borde umgås med mig istället, då skulle du få skratta!” Mjuka knuffar och höga skratt följer. Stämningen är rå, på gränsen till elak, men hjärtlig. Att vara rapp i munnen tycks vara en livsstil. Men det ligger sanning i vad Måns säger om att använda humor och komik: ”Det är ett kraftfullt verktyg. Alla minns ju de roliga lärarna i skolan.”

Måns gick låg- och mellanstadiet i Hässelby. Därefter bytte han till Kungsholmens gymnasium. Roliga timmen var favoritämnet.

– Jag tror jag var jobbig. Jag hade ganska lätt för mig men hamnade ofta hos rektorn. Inte för att jag var elak men jag gjorde mycket hyss.

Det var han som hällde cayennpeppar i overheaden så att det blev rökutveckling. Det var han som klättrade upp i innertaket för att spionera på tjejerna i deras omklädningsrum och det var han som bytte pedaler mellan klasskamraterna Karin och Lenas symaskiner i syslöjden.

– Det var så roligt när de skulle sy, skrattar Måns och härmar Lena som grät när hennes nål tuggade hejvilt utan att hon trampade på pedalen, och Karin som stampade på sin pedal för att få symaskinen att fungera.

Måns telefon ringer igen. Jag känner mig varm i kläderna och får lust att säga något om stupstocken men låter bli. Istället klämmer jag in ytterligare frågor innan Måns måste gå.

Har du börjat fundera på nästa show?

– Det blir något helt nytt, något jag aldrig gjort förr. Jag vill vara en mångsidig person, lite som Claes Malmberg. Han är fantastisk. Jag var ljudtekniker åt honom och Lennie Norman, på Norra Brunn. Det var i deras skola jag gick när jag började. De var bussiga och gav mig sju minuter mellan deras akter.

Vad vill du bli ihågkommen för?

– För att jag är schysst. Som Härenstam. Han var schysst, alla som jobbat med honom berättar så fint om honom, hur han bjöd på sig själv och på julfester ur egen ficka och så. Han verkar varit bra!