09.11.17

Att jag är en bra skådis är faktiskt sekundärt

Att jag är en bra skådis är faktiskt sekundärt

Som dotter till två filmgiganter granskas hennes skådespelarprestationer med dubbelkritiska ögon. Inte minst nu när hon spelar huvudrollen i vinterns stora feel good-film som regisserats av mamma Helena Bergström. Här berättar Molly Nutley om hästen som gjort henne till den skådespelerska hon vill vara. Om kärleken till Gustav Lindh och varför hon kan dö med gott samvete

Molly, debuterade som skådespelerska när hon var 14 år, i dramakomedifilmen ”Så olika”. Sedan dess har hon varit med i flera produktioner – hon spelade dottern Alice i ”Änglagård – tredje gången gillt” och i filmen ”Alena” spelade hon mobbaren Filippa. Vi såg henne gå till final i ”Let’s dance” 2012 och under året som gått har hon varit aktuell i tv-serierna ”Tjockare än vatten” och ”Saknad”. Och nu, 22 år gammal, spelar hon huvudrollen i vinterns stora feel good-film, ”Vilken jävla cirkus”. Det är fortfarande veckor kvar till premiären den 20 oktober 2017 när vi ses men för Molly är det intensiva dagar – hon ger intervjuer på löpande band. Alla journalister vill träffa henne och alla ställer samma frågor – om pojkvännen Gustav Lindh som hon träffa-de under inspelningen och hur det varit att ta regi av sin mamma. ”Det är okej,” säger Molly när jag inleder likadant.
– Mamma är duktig. Vi är väldigt nära och förstår varandras alla signaler, det går oftast bra att jobba ihop men såklart finns det stunder då det uppstår irritation, säger Molly och placerar ena benet under sig
på stolen och lägger hakan i handen. Det 
här är hennes åttonde intervju.

Molly är nervös för kommande film-
recensioner och säger att hon förbereder sig på det värsta. Som dotter till två film-giganter har hennes skådespelarpresta-tioner granskats med dubbelkritiska ögon så länge hon kan minnas.
– Jag känner att mina prestationer måste vara mer än bra! Annars får kritikerna en påskrift på vad elaka tungor säger: att jag bara fått rollen för att jag är dotter till Helena och Colin.

I takt med att hon blivit äldre har det blivit lättare att förhålla sig det oundvikliga faktum att Helena Bergström är hennes mamma och Colin Nutley hennes pappa. Men inför en premiär som den här kan släktskapet ibland kännas som en börda.
– Mina föräldrar är de bästa man kan 
tänka sig! Jag skulle inte vilja ha några andra. Men det är klart att jag får prestationsångest och jag är alltid orolig att bli bedömd utifrån att jag är deras dotter, snarare än för mina egna prestationer. 
Men hade jag inte varit deras dotter hade jag inte gjort något annorlunda så varför skulle jag göra det nu?

För mig som nyligen har sett filmen är det svårt att förstå varför Molly skulle bli annat än hyllad. Hon spelar en komplex och tillbakadragen karaktär – Anna, en hemlighetsfull hästtjej som föredrar att umgås med djur framför människor. Trots att jag skrattade mycket genom hela filmen var jag berörd när jag lämnade biosalongen och Mollys prestation var en av anledningarna. Filmen behandlar frågor som jag själv brottas med – sociala mediers påverkan på mina relationer, flyktingströmmar, genusfrågor och vilket avtryck jag vill göra på jorden. Allt detta ska senare i intervjun visa sig hänga tungt även på Mollys axlar. Hon, precis som karaktären Anna, är tjej med mycket integritet, empati och närhet till sina känslor. Egenskaper som oftast är en fördel framför kameran, men inte alltid, inte om man heter Molly Nutley. Under sin uppväxt på Norrmälarstrand, där familjen Bergström/Nutley bott sedan Molly var sju, har hon följt föräldrarnas karriärer på nära håll.

Sett både det positiva och det negativa med att ge sig hän åt skådespelaryrket. Hon vill ogärna bli måltavla för kritik liknande den som hennes mamma fått för sina känsloutbrott.
– Jag vill absolut inte få den kritik hon har fått, samtidigt undrar jag varför alla i Sverige är så rädda för känslor? Inför en scen i Vilken jävla cirkus sa mamma ”Gråt inte för mycket”. Det var helt rätt, men jag kan ändå inte låta blir att undra om mamma hade sagt så om kritiken mot henne inte varit så hård?

Molly slår ut med armarna. Hon fångar sugröret till sin Coca-cola med munnen och ser fundersam ut. Jag växlar spår 
och frågar henne om cirkushästarna och hur det var att agera med dem, varpå Molly fyrar av ett leende som känns som en gåva.
– Aeros är det mest magiska väsen jag mött. Han berörde mig något ofantligt 
och jag har fått uppleva en kärlek och tillit som inte kan beskrivas med ord, säger Molly och berättar att det inledningsvis 
var en stor utmaning att jobba med hästarna. Hon kämpade för att vinna ledarhingsten Aeros förtroende och för att övervinna 
sina egna rädslor.

– När jag var 16 föll jag av en ridskolehäst och jag klev inte upp i sadeln igen som man ska. Händelsen skrämde mig, det var första gången jag insåg att jag kunde dö. Därför var det en stor utmaning att agera med hästarna, speciellt som jag alltid fått höra att hingstar är opålitliga. Hingsten Aeros blev till slut en så god vän att Molly lät tatuera hans namn på armen.
– Under inspelningen och tillsammans med hästarna fick jag verkligen ett slag i ansiktet och kände allt så starkt: jag in-
såg att jag inte behöver ägna mig åt yta och maktkamper för att platsa i filmbranschen, eller någon annanstans. Skådespelaryrket målas ibland upp på ett väldigt pretentiöst sätt, som om det är en hel vetenskap. Men i grund och botten handlar det om att våga vara närvarande, gå in i situationen och fokusera på det som är. Om man vågar det, då blir det bra. Jag tror inte på att analysera för mycket, jag är rädd att magin förstörs om man pratar sönder det.
Samma sak gäller för hennes relation med Gustav Lindh, som är hennes mot-spelare i Vilken jävla cirkus. ”Det är privat” säger hon men berättar att de bor ihop i hennes etta. Att det är fråga om 
stark närproducerad kärlek lyser ur de blå ögonen. Jag känner mig som en perver-terad tant när jag frågar om han dansar  lika bra i verkligheten som på film. Hur som helst, det gör han tydligen. Molly fick sig ett skratt och intervjun går vidare.

Vad är du stoltast över i din karriär?
– Jag är stolt över mitt engagemang i 
musikhjälpen 2016. Resan jag gjorde 
har format mig som människa. Jag kan 
dö med vetskapen om att jag inte
vände ryggen till. Jag lever medveten toch vill dö stolt.

Om du hade en trollstav vad skulle 
du vilja förändra?
– Det finns ingen logik i att Sverige inte är ett jämställt land 2017. Varför kallar 
sig inte alla för feminister i Sverige idag? Om folk inte fattar vad ordet betyder, googla! Jag känner mig trött och irriterad på samhällsstrukturer som motarbetar allas lika värde. Det skulle jag förändra! En människa är en människa! Sedan 
skulle jag vifta lite mer med min trollstav och se till att alla som har resurser delar med sig av dem.

Vad ger dig hopp?
– Mina väninnor som blivit mammor. Deras moderskap och de värderingar som de för vidare till sina barn visar att det går att göra skillnad. Politiker har jag inget förtroende för längre. Jag känner mig arg och ledsen hela tiden när jag tänker på hur det ser ut i världen.

Hur vill du bli ihågkommen?
– Som en snäll och glad människa. En kvinna som engagerade sig i att världen blev en bättre plats på de sätt hon kunde. Gärna som en bra skådis också men det 
är faktiskt sekundärt. Det är mitt jobb, 
inte hela mig.