12.04.17

Att göra skillnad

Att göra  skillnad

Khadra Seerar Westerberg kom till Sverige som 10-åring. Idag är hon utbildad lärare, bor i Danderyd och kämpar för att göra skillnad. Som föreläsare, debattör och medgrundare av organisationen Dessert Flower arbetar hon för jämställdhet och vill stötta framförallt flickor och kvinnor som kommer till Täby, Danderyd och Sverige.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vad önskar du att fler gör för att världen ska bli en bättre plats?

– Jag skulle välja att alla, speciellt vi vuxna, la näsan i blöt. Jag menar att vi bör bry oss mer om varandra och säga ifrån om medmänniskor far illa. Det här är särskilt viktigt när barn far illa. Det är också viktigt att vara principfast och utgå från de regelverk som stiftats för att skydda barn, och att lagen tillämpas lika för alla. Det ska inte spela någon roll vilka barnens föräldrar är, var de bor eller var de kommer ifrån, vare sig det gäller mobbning, sexuella övergrepp eller könsstympning.

Du är medgrundare av Desert Flower Foundation Scandinavia (DSSF) som grundades 2015. Varför behövs Desert Flower?

— Enligt UNICEF beräknas över 200 miljoner kvinnor i över 30 länder vara drabbade av könsstympning. Tre miljoner flickor och kvinnor drabbas varje år vilket innebär att en flicka var 11:e sekund stympas. I Europa beräknas att omkring 500.000 flickor och kvinnor är utsatta och att 180.000 befinner sig i riskzonen. DSSF finns inte bara för att uppmärksamma och bekämpa detta vidriga övergrepp, utan också för att stötta och erbjuda hjälp till dem som drabbats.

Finns den här typen av problematik i Täby och Danderyd?

– Naturligtvis är Täby och Danderyd inte fritt från övergrepp. Jag har själv träffat kvinnor här, med liknande bakgrund som jag själv.

Varför bör fler engagera sig, inte bara de som är utsatta?

– Det är oerhört farligt, inte bara själva övergreppet men också de efterföljande komplikationer som kan uppstå om man inte söker hjälp. Det finns med andra ord flickor i svenska skolor som går omkring med ihopsydda underliv vilket är skäl nog att se över vad man kan göra för att engagera sig.

Vad kan jag göra?

– Även om man inte har någon särskilt expertis kan man upp-märksamma problemet och hur det kan tänkas påverka de som drabbats och vad man kan göra för dem. Den 6 februari var dagen för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning. Flera medier tog upp ämnet och det gjorde mig glad. Ingen ska behöva känna att jag eller någon annan som överlevt den här typen av övergrepp äger frågan eller har ett särskilt tolkningsföreträde för vad som bör göras. Det som fick mig att gå ut i offentligheten och prata om detta var att jag inte alls gillade hur problemet beskrevs av vissa debattörer. Det finns de som vill avdramatisera och relativisera genom att exempelvis blanda ihop övergreppet med piercing eller skönhetsoperationer.

Du kom till Sverige som barn.

– Jag kom hit från Somalia 1992, 10 år gammal. Jag minns att mina föräldrar var väldigt rädda, för allt egentligen. Jag förknippar den tiden med rädsla och osäkerhet. Jag tror mina föräldrar upplevde att de var oönskade i Sverige och till en början ärvde jag den känslan. När jag lärde mig svenska och fick svenska vänner började jag ifrågasätta om det verkligen var så illa som mina rädslor sa, det var det inte.

Vad har förändrats?

– Jag kan ju bara jämföra med hur jag själv kände och för egen del upplever jag samhällsklimatet som öppnare, och bättre på alla sätt. Det var i alla fall inte bättre förr.

Vad önskar du att alla människor möts av när de kommer till Täby och Danderyd?

– Området ger mig lite av en småstadskänsla, här är familjärt. Promenerar man längst Edsviken hälsar alla glatt, i alla fall om det är soligt ute, vilket jag gillar. Jag önskar att alla möts av samma vänliga attityd.

Vad ser du som det största hotet mot kvinnor och jämställdhet i vår närmiljö?

– Känslan att man som kvinna ständigt måste vara på sin vakt när man går hem i mörkret, när man är på nattklubben eller när man är ute i skogen och motionerar.

Hur skapas framtidstro?

– Att utsättas för ett övergrepp är på alla sätt hemskt vilket inte på något sätt ska förringas. Men jag är därigenom inget offer, jag är en överlevare. Vi ska aldrig låta ett övergrepp identifiera vilka vi är, eller sätta gränser för vad vi kan göra. Att bygga upp självkänslan har varit viktigt för mig. Det är vad jag vill säga till unga tjejer i allmänhet, och tjejer med liknande bakgrund som jag själv i synnerhet. Så skapade jag min framtidstro.