17.01.17

Alltid nyfiken

Alltid nyfiken

Efter en lång karriär som chef har Eva Swartz Grimaldi rört sig från det operativa och lägger nu största delen av sin tid åt uppdragen som ordförande i styrelserna för Norstedts förlag och designbyrån Doberman. Resten av tiden lägger hon på mentorskap och i andra styrelser. För ledig tid är hon inte så värst intresserad av. Nyss fyllda 60 år är hon mest intresserad av att arbeta, fortsätta utvecklas och utveckla andra och ta sig an nya utmaningar.

Lust och känslor har styrt mig i livet, säger Eva när vi sitter i ett av de vackra sällskapsrummen i det magnifika tegelhuset ritat av Ragnar Östberg där hon och hennes make Salvatore Grimaldi bor. Inte många lyxiga boutiquehotell kan mäta sig med hemtrevnaden här, vi dricker kaffe och har klarat av både lite oskyldigt skvaller och inredningstips.

– Jag är präglad av min generation, och vi har haft det lätt, vi fick både jobb och bostad när vi ville och kunde låta känslorna styra mer. Jag ville inte bestämma mig som mina bröder och bli läkare eller civilekonom utan tog lite strökurser när jag hade slutat skolan, fortsätter Eva.

Det är inte helt vanligt att fatta sina beslut efter den nuvarande livssituationen snarare än karriärstrategiskt, men Eva har alltid gjort det. Faktorer som spelade in när hon bestämde sig att gå från vd på Natur & Kultur förlag till en frilansande tillvaro, var en känsla att hon riskerade att bli för smal och ”bara bli den där vd:n som höll på med böcker” om hon stannade för länge. Hon längtade efter ett bredare spektra och har som alla andra ett livspussel att tänka på.

– Min man är 11 år äldre än jag och arbetar jämt, han har en son som är 15 år, ska vi få ihop livet krävs flexibilitet. Den tid vi ses måste vara bra. Vi tycker båda om att arbeta och jag har alltid gillat att tacka ja till uppdrag, även om jag inte jämt blir lika smickrad längre. Jag vill inte heller bara ha styrelseposter, jag är lite för noggrann för det och vill veta och förstå allt i varje bolag.  Eva har jobbat på att lära sig själv så mycket som möjligt och gått från tv till bokförlag och olika tvärmediala satsningar. Nu kan hon flera olika delar av berättandet och dess kommunikation till publiken vilket föder idéer på vad mer som kan göras. Och nu tackar hon nej till de uppdrag där hon är osäker på sin förmåga att tillföra värde i bolaget.

– Jag vill till exempel inte sitta i styrelsen för något tungt teknikföretag, det kan jag inget om. Ibland känner jag att de frågar bara för att de vet vem jag är. Jag har alltid förslag på andra de kan fråga istället, men en okänd kvinna är svår att sälja in. Det är lättare med män. Man kan vara upprörd över att det går långsamt med fler kvinnor i styrelser, men det finns en tradition, och män har lättare att referera till andra män.

Själv blev Eva chef första gången i 30-årsålderna och har sedan dess alltid varit målmedveten om att få in andra kvinnor i chefspositioner och styrelser. I en valsituation väljer hon kvinnan eftersom det är så många andra som väljer männen. Media var en jämställd bransch i början och min jämställdhetsiver var inte kontroversiell. Innan jag själv blev äldre och började sitta i styrelser hade jag inte funderat så mycket på det även om det var rätt grabbigt på TV4. Det var inte alla män som tyckte att det var så lätt med en kvinnlig chef plötsligt.

När insåg du att du var en bra chef?

– När jag började få uppskattning av medarbetare. Jag är nyfiken på andra människor vilket är en bra egenskap, men jag kan nog också vara ganska tuff och ställa höga krav på mig själv och andra. Jag är ständigt onöjd och rätt kravfylld och kommer aldrig att förstå varför någon inte gör det bästa den kan.

För snart tio år sedan och efter många år i kulturens tjänst utsågs Eva till ordförande för utredningen om framtidens kulturpolitik, ett arbete hon inledde med att åka på turné i Sverige för att skapa sig en egen bild av hur läget i landet var.

– Kulturen blomstrar överallt med teatergrupper och läsecirklar, men det är jäkligt svårt att nå alla. Samtidigt handlar kulturpolitik om pengar som ska fördelas, inte om regeringens vilja med själva kulturen. Det måste vara en fråga för konstutövarna. Men det hade varit bra om statsministern hade pratat mer om läsande och teater, Stefan Löfven är ju själv en teatergående människa. Kulturen är särskilt viktig i dessa dagar, det är ett sätt att nå varandra. Det kommer människor hit som vi har svårt att kommunicera med men det finns ju ett mer gemensamt språk.

Även om Eva inte verkar som operativ chef längre är hon som styrelseordförande synlig för medarbetarna på Norstedts och har regelbundna möten med personalen. Sedan tillträdet har hon fattat en rad tunga beslut och företaget har vänt och visar både stabila siffror och glada medarbetare.

– Personligen gillar jag marknadsekonomins hårda piska och att man måste jobba för att överleva. Det blir mer liv då, säger Eva apropå jämförelsen med Natur & Kultur som är en förmögen stiftelse. Men det var roligt att ge ut sådant som man kanske inte tjänar mest pengar på, som viss samhällsengagerad litteratur, så stiftelser fyller absolut en viktig funktion, fortsätter hon.Om Norstedts är något gammalt i förändring så är designbyrån Dobermann det nya och framkanten. Där är Eva arbetande styrelseordförande.

– Jag känner igen mig i Doberman, de är i början av något, vilket påminner om när jag började arbeta med kommersiell tv i slutet av 80-talet. Vd:n har märkt att jag har erfarenhet, medelåldern där är 36 men jag känner mig aldrig fel som 60-åring. Förståelsen för erfarenhet har ökat de senaste åren och det är många som efterfrågar mina råd. Det finns ju trots allt saker som jag har gjort 50 gånger som någon annan ska göra för första gången. Det var nog några som lyfte på ögonbrynen när valberedningen föreslog mig men nu är nog många glada, skrattar Eva, som så många gånger under vårt samtal, det röda läppstiftet lika intakt.

Val av organisation, hur förändringar genomförs och hantering av medarbetare är ganska oförändrat trots i viss mån nya arbetsförhållanden menar Eva. Folk kanske vill arbeta på ett lite annat sätt idag, men kunskap om hur man avskedar någon på ett hänsynsfullt sätt är fortfarande relevant.

– Jag tyckte att tv på min tid var en modern miljö, men medarbetarägda Doberman är ännu mer modernt. Där är alla med och bestämmer vilket ställer andra krav på arbetsgivaren. Eller det skapar mer frågor än krav snarare, och som arbetsgivare måste man svara vilket kan ta tid, men ju mer arbetstagarna kan desto lättare är det att förklara. Jag tycker att de nya generationerna blir orättvist beskyllda för att inte ha någon vi-känsla, säger Eva bestämt.

Hur mår den nya generationen?

– Man har alltid chockerats av de unga. Mina föräldrar chockerades av att jag hade radion på samtidigt som jag talade i telefon och passade på att hälla upp ett bad. Men jag märker på medarbetarna att det är stressande på många plan nu, människor är splittrade och trötta och har tagit på sig en massa olika krav. För ett par år sedan ansågs jag otroligt omodern som inte fanns på social media, men jag hinner faktiskt inte. I våras på South by Southwest var det just integritetsfrågor som stod i fokus och intensiteten på sociala medier börjar mattas av något. Vår generation gillar att framhålla det fysiska mötet, men jag tror att mötet flyttar ut i den virtuella världen. Det är inte säkert att det är bra, men så är det. Det är mycket ointelligent och bortkastat att förfasa sig över utvecklingen för den fortsätter hur mycket man än klagar på den. Bättre är att acceptera den och göra det bästa av den. Själv kommer jag alltid vara nyfiken, jag kan inte se hur jag skulle sluta vara det.