15.02.17

Janne har ordning på torpet

Janne har ordning  på torpet

Janne Andersson arbetar efter devisen: ”Varför göra något dåligt, när man kan göra det bra?” Som Sveriges förbundskapten i fotboll omger han sig med starka personligheter och han lyssnar gärna på dem och på spelarna. Men ingen ska tvivla på vem det är som bestämmer.

Trots att han har en lång tränarkarriär med många framgångar bakom sig blev Janne Andersson väldigt förvånad när han för ungefär ett år sedan tillfrågades om han ville bli ny förbundskapten. Det han trodde skulle bli ett allmänt samtal om posten utvecklades i en annan riktning.

– Jag trodde att de skulle fråga mig om råd. Helt chockad blev jag. Jag är förvånad fortfarande. Det är så stort för mig att vara förbundskapten. Det är en märklig känsla.

Janne behövde ingen betänketid, när han väl fick den konkreta frågan. Det kändes självklart. Han kommer närmast från IFK Norrköping där Jannes lag, byggt på ett starkt kollektiv utan stora stjärnor, stod för en stor skräll när de vann SM-guld 2015. Ganska tidigt stod det också klart att även landslaget kommer att präglas av ett hårt arbetande kollektiv. Det värsta Janne vet
är lättja.

– Om man inte är lojal mot lagets sätt att spela och inte jobbar stenhårt är man inte aktuell i mitt lag. Varför slå en dålig passning, när man kan slå en bra? Visst kan man göra fel, men det ska inte vara av slarv eller lättja.

Den sortens tydlighet är lite av Jannes signum. När jag läste på inför vårt möte lade jag märke till att uttrycket ”ordning och reda” ofta återkom i intervjuer. Och det gillar Janne. Men med det menar han inte sitt välstädade skrivbord eller sina noggranna checklistor  Post-it lapparna går åt som smör i solsken utan något annat.

– Om man är ett gäng människor som ska jobba tillsammans mot ett mål, så måste man ha en hyfsat lika syn på saker och ting, om vi pratar värderingar, grunder. Det är det som är ordning och reda för mig. Är grunden klar kan man lägga energin på rätt ställen. Annars får man börja varje dag med att diskutera det som borde vara självklart och då kommer man aldrig vidare.

Denna Jannes egen variant av ordning och reda ska råda även i relationen med medarbetarna.  Han har handplockat sina närmaste och flera av valen har varit lite överraskande. Till exempel är Tom Prahl och Jonas Thern, som han själv har varit assisterande tränare till, hans scouter, eller ”spioner”. Och en smärre bomb briserade när han aviserade att den tidigare förbundskaptenen Lasse Lagerbäck skulle vara hans rådgivare. Rollfördelningen i staben ställer rimligen krav på ödmjukhet hos alla parter.

– Thern och Prahl är starka personligheter. Jag känner dem väl och vet att de är kompetenta, har integritet, en jäkla energi och en lojalitet mot mig som är total, precis som jag visat dem. Det gäller även Lasse Lagerbäck. Vi har ömsesidig respekt och total prestigelöshet mellan oss. Han och de andra bidrar med sin syn inom det som är deras roller.

– Men alla vet vem som bestämmer, det är jag som är förbundskapten. Hade jag inte vetat att de skulle underordna sig hade det inte varit ordning och reda.

”Vill du ha mer kaffe?”, frågar Janne.

Vi sitter i en färgglad och lite lätt obekväm fåtöljgrupp mitt i fikarummet på Fotbollförbundets kansli, och han reser sig raskt och går bort till de dubbla kaffemaskinerna. Han har tydligen noterat att jag tog lite mjölk i förra gången och häller i en liten skvätt i min kopp innan han sätter sig igen. Janne vill vara öppen och välkomnande mot medier och för en förbundskapten idag ingår presskontakter som en betydande del av uppdraget. Janne har inga som helst problem med att vara tillgänglig för medierna, utan tar det som en del av arbetsbeskrivningen. Även här har han inställningen att se till att det blir så bra som möjligt. ”Varför göra något dåligt, om man kan göra det bra?”, som han säger.

– Det är medias jobb att granska och beskriva det man gör. Det bekymrar mig inte så mycket. Själv läser jag inte aktivt vad som står om mig i tidningarna. Råkar blicken falla på en text om mig läser jag den kanske, men jag söker inte upp det. Likadant är det med dem på läktaren. Jag har respekt för läktarens rätt att tycka jag tycker själv en massa när jag sitter där. Jag har min bild av mitt jobb klar, de får tycka vad de vill.

Men det är också skillnad på att leda IFK Norrköping och att vara förbundskapten. Det fick Janne ett tydligt exempel på redan när han precis hade tillträtt. Det blev stora rubriker efter att Janne i sitt Sommar-program hade sagt: ”I mitt landslag är det viktigt att sjunga”, om att sjunga nationalsången. Något som många blev upprörda över.

– Det blev inte bra, för man kunde tolka det som att man inte får spela i landslaget om man inte sjunger nationalsången. Andemeningen tror jag de flesta fattade, men det var lite klantigt uttryckt. Då var det bara att säga jag gjorde fel, det är inte mer med det. Men så är det, jag kommer att säga fel igen och då får jag erkänna det. Jag har inga problem med det.

Men stormen kring uttalandet i Sommar är förstås en västanfläkt jämfört med vad som kan komma senare, om landslaget inte presterar bra. Jannes företrädare Erik Hamrén svepte in på de första presskonferenserna med enorm energi och öppenhet och charmade majoriteten av presskåren. Men i takt med att de positiva resultaten uteblev upplevdes också Erik Hamrén som mer på sin vakt. Han blev stingslig och svårpratad och relationen med medierna var minst sagt frostig. Janne vill absolut inte uttala sig om Hamrén, men förklarar varför han tror att det inte kommer att bli så för hans egen del.

– Man måste skilja mellan vad jag är och vad jag gör. Det kan jag hålla en hel före-läsning om. Jag är lika trög hemma som vanligt. Mina kompisar idiotförklarar mig hela tiden. De skiter i om jag är förbundskapten. Jag är Janne. Om vi blir hyllade, som efter SM-guldet med Norrköping, när 25 000 stod på Tyska torget i flera timmar och väntade, så det är ju inte mig de gillar, utan det jag har gjort tillsammans med en massa andra. Nästa gång kanske det står 25 000 och buar. Man får inte blanda ihop det och ta det personligt, oavsett om det går bra eller dåligt.

Efter en hel livstid inom fotbollen och trettio år som tränare för olika lag vet Janne att det går upp och ner. Hans strategi är att fokusera på nuet. En dålig match analyserar man strax efteråt och sedan bör man släppa den.

– Då var då, nu är nu och sedan är sedan. Det som har varit kan man inte göra något åt. Det är ingen idé att hålla på och älta det. Nuet är det man kan påverka. Man ska lära sig av det som har varit, men inte älta. Det gäller här också. Många vill jämföra: ”Så här var det med Erik Hamrén…” Helt ointressant för mig.

– Det som händer sedan kan man inte heller göra något åt nu. Det finns en risk med att titta för mycket på sedan. Det är nu det gäller. Jag tror att det är en förutsättning, om man ska vara på elitnivå att tänka så. Just i idrottens värld tror jag att de som klarar det har en stor fördel. Där är jag bra.

Mycket av det Janne säger låter okomplicerat, men är förstås svårare att uppnå i praktiken. Det är han medveten om själv, men är det lika lätt om laget skulle spela dåligt och det börjar gnällas bland förståsigpåarna? i medierna och på läktarna. Jag frågar honom hur han hanterar kritik.

– Har de något på fötterna får de tycka saker. Annars kan jag inte ta det på allvar. Likadant med de på läktarna. De har inte hela bilden, men de får tycka och tänka vad de vill. Det får jag respektera. Men jag kan inte ta åt mig av det. Men välgrundade argument ingår det att lära sig av.

– Det är som med tränarstaben. De kan tycka att vi ska spela på ett sätt, jag på ett annat. Det är bra, för motsatta idéer är utvecklande, men om jag tror på något är jag rätt så ihärdig i mitt sätt att tycka. Det måste jag ju också vara. Jag får aldrig vara självgod, men däremot måste jag ha ett jäkla självförtroende, för om inte jag tror att jag är rätt för jobbet, vem ska då tro på det? Alla tycker något.

Janne Andersson verkar vara en av de där sällsynta ledarna som är så trygga i sig själva att de vågar ta råd från andra och dessutom kan medge sina fel och brister, väl medvetna om att det inte underminerar deras auktoritet.

– Fotboll kan spelas på så många olika sätt och därför måste man omge sig med kompetenta människor, som Peter Wettergren, min närmaste medarbetare. Han är skitduktig, en riktig fotbollsnörd. Han har nog mer kunskap om fotboll än jag har, skulle jag tro. Jag har inga problem med att låta honom komma till tals, eller spelarna. Jag lyssnar mycket på dem. Men någon måste bestämma hur man gör sedan. Och det gör jag.