16.01.17

”Jag har allt jag drömt om”

”Jag har allt jag drömt om”

Han är som en discokula på två ben och behöver varken liveband eller dansare för att fylla ett rum. Andreas Lundstedt karriär går spikrakt uppåt och han gör succé med krogshowen Disco Defenders, som har nypremiär i oktober. Men framgångarna är inte avgörande, utan mer som grädde på moset. Efter år av hemlighets-makeri och sprucken självkänsla är han lycklig oavsett. Inget kan ändra på det – och känslan smittar.

Bergsgatan är nysopad, det är en av årets första vårdagar och dammpartiklar svävar i luften som minimala eldflugor. Kungsholmsbor är på väg till jobbet, de går med näsan mot ljuset och nyvakna leenden på läpparna. Artisten Andreas Lundstedt är en av dem. Han kommer gående från Scheelegatan, ledigt klädd med en weekendväska över axeln. Mötesplatsen på Wilmer kaffebar, i hörnet Pipersgatan, är hans val. ”Södra Kungsholmen är den mest fartfyllda sidan av ön, det är här det händer”, säger han med glimten i ögat när vi slagit oss ned i caféets sammetssoffa. Själv bor han på den norra sidan, sedan 2008 i en våning i Grubbensringen.

– Det är otroligt fint längs Kungsholms strand med vattnet och Karlbergs slott på andra sidan. På sommaren tar det mig bara några sekunder att gå till en gräsplätt att sola på. Förr tyckte jag det var ensligt i området men nu när jag blivit lite äldre är det bara skönt att det är lugnt. Jag kan öppna fönstren och utanför grönskar det, säger Andreas och slår ut med armarna, sätter sig lite på sned och sjunger teatraliskt med ansiktet mot solen. Som om han var Maria Von Trapp i Sound of Music. Den lilla sketchen följs av ett skratt.

Andreas skrattar ofta och bjuder generöst på själv. Inget tycks vara för privat eller pinsamt. Just den här morgonen har hans telefon plumsat ner i toaletten varpå Andreas dök ned för att rädda den. Vattenskadorna verkar omfattande vilket är oroväckande med tanke på att han ”har allt i telefonen”, bland annat flygbiljetterna till Västkusten, dit han ska flyga direkt efter vårt möte. Men Andreas tar det med ro, han har skickat bud efter en ny telefon. The show must go on. Vilket den verkligen gör tillsammans med Sveriges discokonung. Han saxar friskt mellan eftertänksamhet, motfrågor och sång. Melodier med stadiga beats flyger då och då ur hans mun, som ett slags musikalisk tourettes. Han karikerar ibland ett uttalande eller sin egen persona, ofta med inslag av plutande läppar, avsmalnande ögonkast och höjda händer.

Andreas föddes 1972 och växte upp i Knivsta, norr om Stockholm. Föräldrarna gillade discomusik och att dansa var en favoritsysselsättning i familjen, gärna till låtar som YMCA och Yes Sir, I Can Boogie. Pappa älskade Village People, han tyckte de var så macho. Om han bara visste, säger Andreas och fortsätter:

– Mamma gillade Baccara och tar ofta åt sig äran för min musikalitet, hon ledde jazzdanskurser i en av Knivstas gympasalar. Pappa vill gärna också se min framgång som sin förtjänst, han spelade gitarr. Efter årkurs nio i Knivstas grundskola var det inte aktuellt att studera vidare. Andreas ville satsa på musiken och blev stöttad i sitt val. Han visste att han skulle bli artist och ställde upp i talangtävlingar, sjöng och dansade så ofta han fick chansen. Som tonåring blev han en del av gruppen Stage Four tillsammans med Peter Jöback, Lisa Nilsson och Lizette Pålsson.

– Det föll sig naturligt, för mig fanns inget annat. Det har gått bra men jag har aldrig slagit över en natt, aldrig blivit the one night sensation. Jag har legat och bubblat i alla år och nu plötsligt är Alcazar större än någonsin, vilket jag är så glad och tacksam över.

Andreas var knappt 30 år när genombrottet med Alcazar kom. Då var han redan etablerad soloartist och hade medverkat i melodifestivalen. Första gången, med låten Driver dagg faller regn, kom han på andra plats. Därefter har han varit med ytterligare åtta gånger, varav fem med Alcazar.

Disco Defenders är namnet på Alcazars tredje studioalbum från 2009 men också namnet på deras krogshow som har nypremiären på Hamburger börs den 6 oktober. I fjol drog föreställningen fulla hus, både i Göteborg och i Stockholm. Den 90 minuter långa föreställningen har fått strålande recensioner och artisterna beröms för att lyckas skapa feststämning av sällan skådat slag. De bjuder på humor, drama, mystik, glitter och glamour och hela tolv scenbyten.

– Tempot var så högt att vi hade blodsmak i munnen under repetitionerna. Det är en tävling att få showen att fungera varje kväll. Även våra kostymbyten är koreograferade, säger Andreas som menar att showen är det största han gjort i sin karriär.

– Samtidigt känner jag att jag aldrig slutar utvecklas. Jag vill fortsätta experimentera med Disco Defenders och ta showen till nya platser. Det är så många som står bakom oss och det finns en enorm styrka i produktionen.  En åttamannaorkester, fyra dansare och en kavalkad av discohits är receptet på framgången. Men ytan är inte allt.

– Musiken associeras ofta med glättighet, discokulor och fjäderboas men det stämmer inte, det är inte allt. Texterna har ett djup, de berättar en annan historia. När discokulturen föddes i New York var den farlig och lite snuskig, säger Andreas och ger mig en lektion i ämnet.

1975 brukar räknas som det år då discogenren fick sitt kommersiella genombrott och storhetstiden varade mellan 1976-1979. Men den ursprungliga discokulturen växte fram på New Yorks gayklubbar under 1960-talets sista år. I Sverige producerades aldrig speciellt mycket discomusik men på slutet av 1990-talet fick discogenren ett uppsving med låtar som hade det klassiska discosoundet, såsom Jamirquais Cosmic Girl, Pet Shop Boys New York City Boy och Sophie Ellis Bextors Murder on the Dancefloor. Alcazar bildades i samma veva och hamnade snabbt på topplistorna. De fick de sin första internationella hit, Crying at the Discoteque, som låg på topp 20 i tolv länder och blev listetta i Brasilien. Singeln har sedan dess sålts i nästan en miljon exemplar.

– Det är häftigt att det första folk tänker på när man säger ”disco” är Alcazar, och tvärt om. Vi har på något sätt lagt beslag på hela genren.

I begynnelsen var discoscenen i New York en alternativ plats dit alla var välkomna, men klubbarna ansågs inte rumsrena. Först med nattklubbar som Studio 54 förflyttades discot in i de fina salongerna. Med det följde också mycket droger.

– Därav den bitterljuva smaken, säger Andreas och citerar Alcazars Lina Hedlund:

– Hon brukar säga att vi är precis som disckulan, den glittrar och är vacker när allt ljus flödar över den men när lamporna släcks så är den bara grå, ofta lite trasig och sprucken. Jag tror det har gjort att showen blivit en sådan succé: att vi bjuder på mer än bra yta och glitter, vi är tre vuxna med varsitt bagage och allt det förmedlas in i musiken.

Anderas bagage har stundtals tyngt honom. Idag är han en av få offentliga personen i Sverige som gått ut med att vara hiv-positiv. Innan dess bar han hemligheten om smittan i mer än ett decennium utan att berätta det för sin familj och sina vänner. Om detta handlar hans bok ”Mitt positiva liv”, som är skriven tillsammans med journalisten Cecilia Blankens.

– Att skriva boken var ett slags terapi, det var fruktansvärt jobbigt att gräva så i sina känslor och i smärtsamma erfarenheter. Men att berätta gjorde att Andreas kände sig fri. Efter tillkännagivandet fick alla lära känna honom, hela honom, precis som han var. Idag är han glad och stolt över att ha bidragit till att samhället börjat uppmärksamma hiv-frågan. Han föreläser regelbundet, har deltagit i insamlingsgalor, pratat om hiv i radio och nu senast jobbar han med Läkarmissionen.

– Jag ser det som ett av mina kall i livet att sprida kunskap kring hiv. Folk vet så lite om smittan och folk skäms helt i onödan.

Om du inte fått beskedet, hur hade ditt liv sett annorlunda ut? 

– Mitt liv kan inte bli bättre än det är. Jag är ärlig med mig själv och det är min plikt att prata. Jag tror också att det syns i mitt artisteri att jag bottnar i känslorna och lyriken som vi förmedlar. Showen vi gör nu hade inte blivit sådan succé om vi var tre tonåringar som rev av discolåtarna, säger Andreas och fortsätter:

– Jag tror man måste vara med om något jobbigt för att se hur vackert livet är. Jag har slagit i rock bottom, det värsta som skulle kunna hända har redan hänt, och med det blir man väldigt fri. Fri att göra som man vill, utan rädslor. Jag är tacksam för det liv jag har, jag vaknar på morgonen, ser mig omkring och känner mig väldigt nöjd.

Det enda som möjligen skulle kunna förändras är singelstatusen. Att Andreas dejtar så mycket han hinner är inget han hemlighåller.

– Tinder, Grindr… Jag kör fler dejting-sajter. Det är roligt och jag älskar att träffa nya intressanta människor, äta god mat och dricka vin. Det enda jag inte gillar är när dejterna blir som en intervju, typ som nu: där jag blir utfrågad och ska berätta om mitt jobb.

Tur att det här inte är en dejt!

– Ja! Kan du prata om något intressantare! säger Andreas, drar pekfingret framför sig på typiskt girlfriend-manér och fortsätter:

– Det är så typiskt svenskt att fråga:

”Å vad gör du då?” Jag förväntas svara och sedan passa över samma fråga till dig. Vad är det för fel med att prata om vädret? Jag älskar att prata om vädret, tycker det är genuint intressant.

Andreas tar fram sin telefon som trots allt tycks fungera hyfsat och visar sina fem favoritväderappar.  Att umgås med Andreas ger mersmak, i min mening är vårt möte för kort. Men tydligen tillräckligt långt för att hans minspel ska smitta. Till min förvåning och till Andreas förtjusning plutar jag också med läpparna i hans sällskap! En av oss blir blodröd av genans. Den andra börjar taktfast knäppa med fingrarna och nynna ”Blame it on the disco…”

Blir du aldrig trött?

– Nej det är så här jag är, säger Andreas när han avslutningsvis poserar och peppar sig framför kameran:

– Snapping, cracking n poppin. Once you pop, you can’t stop!